Stenkula: Så här dags på året undrar jag vad som får mig att fortsätta

Så här dags på året, när det är drygt en månad kvar till semestern, brukar jag vara så pass slut efter en intensiv vår att jag kommer på mig själv med att helt ha glömt bort koden till mitt kort när jag ska handla. Ett annat symtom är att jag får samma svårigheter med tiden som jag hade på lågstadiet. Det blir helt omöjligt för mig att förstå vad den digitala klockan visar. Jag behöver hjälp av den analoga med dess tim-, minut- och sekundvisare för att riktigt fatta. Det händer att jag kvällen innan jag ska gå till jobbet ställer väckarklockan på mobilen en timme för tidigt. ”Märkligt mörkt det är ute”, slår det mig kanske när jag går upp på morgonen, ”det brukar det inte vara så här dags”.

Men det är först när jag kommer till förskolan och den fortfarande är pålarmad, som jag långsamt börjar inse. ”Skulle inte Cecilia öppna idag? Herregud, klockan är bara halv sex, inte halv sju, som jag trodde”. Så går jag slokörat sakta hem igen och hoppas att ingen jag känner kommer att upptäcka mig. Jag skäms.

Fortsätter sträva som Sisyfos

”Äsch”, säger läkaren på den privata vårdcentral jag nyss bytt till, ”vänta tills du inte ens kan gå upp ur sängen. Det är att vara utbränd”. Han mäter inte ens om mitt blodtryck ökat sedan jag sist var i kontakt med sjukvården för 25 år sedan.

Så liksom myten om Sisyfos – han som fortsätter att rulla sin sten uppför berget, bara för att springa och hämta den när den åter rullat ner igen – fortsätter jag sträva.

Det är då jag börjar fundera på vad min motor för det här jobbet är, vad det är som motiverar mig att komma tillbaka efter ännu en semester i augusti, glad i hågen.

Är det för att vår arbetsgivare ständigt förser oss med nya mallar till hur vi fyller i vår kvalitetsredovisning? Icke. Lite kul är det väl ändå att förskolans läroplan för varje gång den revideras blir allt mer lik skolans? Inte då. 

Måste hitta näring någon annanstans 

I vår politiskt styrda organisation behöver jag knappast vara rädd för att det är i gamla spår jag kör. Här lägger vi spåret, när tåget redan avgått. Jag måste tänka bortom det. Var hittar jag min näring när barngrupper skiftar och nya arbetslag ska växa ihop? I vilka situationer känner jag djup tillfredställelse oavsett om det är ett pedagogiskt program eller en läroplan som styr mig?

Jo, jag älskar att hålla utvecklingssamtal när jag väl har skrivit dem. De skapar ofta en djupare ömsesidig förståelse mellan mig som förskollärare och föräldrarna. Något som underlättar höstterminsstarten sedan när ett nytt läsår tar sin början.

Och humorn, mina vänner, att vi i våra yrkesroller inte tar oss själva på för stort allvar utan vi skrattar åt de misstag och små felsteg vi ibland gör.

LÄS OCKSÅ:

Erik Stenkula: Bekräfta oss, då lyfter vi!

Digitaliseringen delar förskollärarna

Tre förskollärare om överlämningen till skolan

Lyssna på Förskolan här!