Krönika
Nu har vi pratat länge om symptom i förskolan, på ungefär tusen olika sätt. Symptom hos barnen, vi har pratat snor, torrhosta och så lite mer snor. Vi har pratat om hur vida vi som arbetar i förskolan kan bli smittade, eller inte. Smittar barn eller smittar dom inte. Nu börjar bägaren rinna över, eller om den redan har gjort det, så har nu bägaren vält omkull.
Vi är trötta nu, alltså vi som arbetar i förskolan. Vår kamp började inte i våras när Corona dök upp, den började långt innan dess. Vi har länge kämpat för att få respekt, för att barnen ska få respekt, att både vår och deras utbildning ska tas på allvar. Vi är inte en lekplats att lämna sina barn på för att föräldrar ska kunna gå till sina arbetsplatser, förskolan är en arbetsplats i sig den också. Efter ett uttalande igår på en av våra tevekanaler har det börjat att storma, det bubblar av ilska i förskolan för att någon sa ”Om man nu kan kalla det en arbetsplats”.
Reaktionerna blev starka, arga och ledsna. Jag tänker att reaktionerna är ett annat sorts symptom. Vi lärare är vanligtvis ganska omtänksamma och empatiska, vi gillar olikheter, vi är tillåtande när det kommer till att göra fel och få göra om. Men inte nu, nu räcker det. Vi har länge undrat, alla dessa rekommendationer, håll avstånd, använd skyddsutrustning, träffa helst igen förutom din egen familj. HUR DÅ? Jag träffar ju massa andra familjer, varje dag, hela tiden. Jag håller inte avstånd, hur ska jag kunna undervisa och visa omsorg utan att vara nära, utan att höra, röra och hålla om?
Det har hela tiden känts som att rekommendationerna gäller alla andra, inte oss. Andra skolor ställde om, undervisade på andra sätt, inte vi. Sjuka vuxna ska stanna hemma, men det går ändå bra att lämna sitt barn till oss. Har du symptom ska du vara hemma, men inte om du varit hemma och ändå har symptom då kan du komma. Man tappar ju fokus totalt. Sen kommer någon och ifrågasätter att vi är en arbetsplats.
Vad tänker ni där ute i den stora världen utanför förskolan om oss, egentligen? Vi är en plats för barnen, absolut, man skulle kunna säga att förskolan är även barnens arbetsplats. Även om det tar emot, eftersom många barn är många fler timmar än en vanlig arbetsdag på ”sin” arbetsplats. Men vi är också en helt vanlig plats, där vuxna ska arbeta sida vid sida utifrån ibland rätt svåra förutsättningar.
Jag är övertygad om att det är på grund av att vi tänker mer på barnens arbetsmiljö, än på vår egen, som förskolan över huvud taget fungerar i Sverige. Om vi skulle vända på det och tänka på oss själva och våra behov skulle det inte fungera längre.
Ska vi istället för att starta ett drev, tacka och istället starta en konstruktiv debatt kring det här med förskolan som arbetsplats. Eller så kan man vända på det, om vi inte kan göra vårt faktiska arbete för att vi nu gör så mycket annat, är vi kanske inte längre en arbetsplats, men vad är vi då istället?
Krönikör med Eva Lindström:
Jag är lärare, inte snorpolis!
Lindström: Jag fortsätter hålla om, och hålla ut
Podcast med Eva Lindström:
Lyssna på Kvarsittning här!
