Giftfri förskola – överdriven oro?

Leksaker riskerar att hamna på sopberget när förskolor görs "giftfria". Men det är andra åtgärder som bör prioriteras, visar en ny studie. Foto: Pixabay

Satsningen ”giftfri förskola” har fått stor spridning i landet de senaste åren. Fler än hälften av landets kommuner har valt att arbeta med detta, vilket har inneburit olika åtgärder – i stort och i smått. Till exempel har Upphandlingsmyndigheten tagit fram krav för den kommun som ska bygga nytt, renovera eller köpa in saker till sina förskolor. Krav på att de material som tas in ska innehålla så lite miljö- och hälsofarliga ämnen som möjligt. Initiativet har också lett till att man sorterat ut plastleksaker, madrasser, möbler och annat. I Stockholm försöker man bland annat inventera vilka slags golv som finns i förskolor för att utvärdera ifall vissa av dessa bör bytas ut.

Dessutom har personal i förskolorna erbjudits olika slags utbildningar i ambitionen att göra förskolan giftfri. Det säger sig självt att kostnaderna för satsningen inte är obetydliga, om man ser till de saker som slängts, samt den tid det tagit i anspråk.

Förra året kritiserade Agnes Wold, läkare och professor i klinisk bakteriologi, giftfri förskola. Hon dömde ut det som ett slöseri med resurser, och vände sig emot tonen som hon ansåg skrämmer upp föräldrar och barn i onödan. Dessutom ifrågasatte hon huruvida man minskade barnens exponering för farliga ämnen genom att slänga saker. Det vill säga, hon ifrågasatte om det man gör har någon effekt.

Hennes ord väckte irritation och i sociala medier blev reaktionerna starka – men dessa handlade många gånger mer om Agnes Wold än den kritik hon fört fram. I vilken mån det hade att göra med att Agnes Wold sedan tidigare väckt ont blod genom att uttala sig om bland annat amning, eller om det gått prestige i satsningen på giftfri förskola, spelar egentligen ingen roll.

Med ”gift” menar vi vanligen ämnen som är skadliga i små doser. På förskolor finns giftet i regel i städskrubben eller köket.

Giftfri förskola måste som andra satsningar tåla granskning. Man kan börja med orden. Med ”gift” menar vi vanligen ämnen som är skadliga i små doser. På förskolor finns giftet i regel i städskrubben eller köket: hushållskemikalier är den vanligaste orsaken till förgiftning bland små barn, enligt Giftinformationscentralen. Propplösare, kaustik soda, ättika och vissa maskindiskmedel fräter till exempel sönder vävnad ifall man skulle svälja dessa.

När man pratar om ”giftiga plastleksaker” menar man däremot föremål som innehåller ämnen vi vet är skadliga för miljön och för människor i ett längre perspektiv.

Men dessa skilda betydelser är ibland svåra att hålla isär. Och tonläget är onekligen högt när man tar del av informationstexter och artiklar om giftfri förskola. ”Farliga ämnen finns överallt på förskolor, bland annat i plastleksaker, skumgummimattor och i gamla elektronikprylar”, skrev till exempel Regionförbundet Kalmar i ett pressmeddelande förra året.

Visst finns det miljöfarliga ämnen i föremål i förskolan, men det betyder inte att barnens exponering för dessa är hög.

Tvärtom är barns exponering för skadliga kemikalier i förskolan låg – även i förskolor där man inte sorterat bort saker, enligt en studie från 100 förskolor i Stockholm. Två forskare från Institutet för miljömedicin vid Karolinska institutet samlade in dammprover och räknade på barns exponering för kemikalier i dammet. Det låg under dagens gränsvärden.

Sex Waldorfförskolor ingick i studien. Kemikaliehalterna i dammet på dessa förskolor, som saknade elektronik, plastsaker, skummadrasser, plastmöbler och PVC-golv, var låga men i samma koncentrationsspann som övriga förskolor.

Forskarna skriver själva att deras resultat visar att vissa halter av mjukgörare och flamskyddsmedel kan sänkas genom att man byter ut produkter som madrasser, medan halter av andra kemikalier i stället tycks bero på saker som är svårare att åtgärda såsom förskolans byggnadsår (som styr vilka slags material som använts).

Ser man till resultaten, tycks det alltså vara klokt att tänka till ordentligt när man renoverar eller bygger nytt.

Ser man till resultaten, tycks det alltså vara klokt att tänka till ordentligt när man renoverar eller bygger nytt. Däremot är bilden inte lika övertygande när det gäller att sortera och slänga plast, även om man betänker att barns exponering inte bara sker via damm.

Erik Gravenfors är utredare på Kemikalieinspektionen.

Hur ska man tänka kring de förskolor som inte är med i initiativet giftfri förskola – är de giftiga?

– Nej, riskerna för barn med enskilda produkter eller leksaker är små. Det är den sammanlagda exponeringen av farliga ämnen från alla produkter i barnens vardag som kan vara skadlig och behöver minska. Man ska snarare se det som att de som arbetar för en giftfri förskola har kommit längre med att fasa ut problemkemikalier som kan finnas i varor och produkter i verksamheten. Samtidigt behöver man tänka på hela kedjan, från de ämnen som släpps ut vid tillverkningen av en produkt, till hur den används och vad som händer när den slängs.

Du beskriver det som att ni värnar hela kedjan, det vill säga eftersträvar en större miljömedvetenhet. Är det inte vilseledande att använda ordet gift då?

– Vi har inga invändningar mot att använda ordet giftfri. Begreppet kommer från miljökvalitetsmålet som riksdagen har beslutat om och det upp-drag som vi har från regeringen om att arbeta med en handlingsplan för en giftfri vardag. Men i en del sammanhang kan ”kemikaliesmart” vara ett bättre ord att använda.

Arne Jamtrot är samordnare för Kemikaliecentrum på Stockholm stads miljöförvaltning.

Varför kallar Stockholm stad sin satsning för kemikaliesmart förskola i stället för giftfri?

– Av flera skäl. När vi började prata om projektet med folk från förskolorna reagerade de på uttrycket giftfri förskola. De tyckte att det kändes onödigt dramatiskt och undrade om det inte riskerade att göra folk mindre mottagliga för informationen. Det fick oss att börja tänka. Och vi insåg att det fanns fler skäl att i stället tala om kemikaliesmarta förskolor. Det är mer positivt och signalerar att vi gör något smart och aktivt, i stället för att handla om något vi måste undvika.

Här kan du läsa forskarnas rapport: Utvärdering av barns exponering för kemikalier i förskolan - rapport till Stockholm Stads Miljöförvaltning, Kristin Larsson och Marika Berglund.