”Elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt”, slår skollagen fast. Vackra ord som många skolor tyvärr har svårt att leva upp till. Att lura elever och deras vårdnadshavare att tro något annat är ett svek. Kräva att lärare – med växande klasser och krympande budgetar – ska lösa det är ett ännu större svek.

”Alla i samma klassrum alltid” har nått vägs ände

När kunskapsmätning efter kunskapsmätning visar att gapet mellan de elever som ligger längst fram och de som ligger längst bak i sin kunskapsutveckling bara växer är det hög tid att lyfta frågan om ”alla elever i samma klassrum alltid”-idén nått vägs ände. Det gör vi i det här numret av Ämnesläraren – och svaret är tydligt. Hela 8 av 10 lärare menar att det är bra med nivågruppering av elever i separata undervisningsgrupper utifrån deras olika behov/förkunskaper, enligt vår undersökning som besvarats av drygt 3 000 lärare.

Det är självklart få av de svarande lärarna som tycker att nivågrupperna ska vara permanenta och samma i alla ämnen. Elever får aldrig riskera att bli ”inlåsta” i en grupp på fel nivå. Ett fungerande system med nivågrupperingar kräver därför resurser, flexibilitet och inte minst en vilja från skolledningar att få det att fungera.

Att få hjälp på rätt nivå ska inte vara ett stigma

Dessutom har hela vuxenvärlden ett gemensamt ansvar att få barnen att inse att det inte är ett stigma att få hjälp på rätt nivå – alldeles oavsett om kunskapsnivån i gruppen man befinner sig i för tillfället är lägre än granngruppens. I det långa loppet riskerar det nämligen att leda till ett bra mycket värre stigma för elever att undervisningen flyger över huvudet på dem. 

Hampus Jarnlo är editionschef och redaktör för Ämnesläraren och Grundskolläraren