Förskolläraren: ”Jag känner mig otillräcklig inför våldet”

När ett treårigt barn, efter en tillsägelse om att dämpa sig, tar tag i mitt hår och säger att hen ska göra illa mig tills jag blöder och jag senare på kvällen möter min ledsna yngsta dotter som fått höra att hon har varit för smutsig och att en klasskamrat hotat med att hens pappa ska komma och slå henne, har jag svårt att själv plocka fram och känna hoppet. Jag känner mig inte arg, jag känner mig nedstämd, lite ensam och börjar skriva.

”När jag blir stor, ska jag bli en ortenkille. Jag ska ha vapen och få respekt.” 

Gängskjutningar, hämndaktioner, dödligt våld och tystnadskultur. När samhället förändras ska förskolan vara där, vara lösningen och möta upp behoven. Men hur? I arbetet mot en förödande machokultur där relationsskapande används som direkt inkörsport i våldet känner jag mig väldigt otillräcklig.

Det senaste är att vi, förskolan, ska inge barnen hopp. För mig känns det uppdraget snart snudd på hopplöst för det blir inte bättre, inte utifrån det jag hör i våra hallar och möter i samtal med såväl barn som vårdnadshavare.

Vi måste agera tillsammans 

Jag hyser stor tilltro till det arbete vi gör i förskolan, men det är tufft att plåstra om ett samhälle som blöder medbomullstops och tejp. Precis som i arbetet för en likvärdig förskola är behoven samt möjligheterna att hanterablödningen vitt skilda i landet. Något måste göras, men allt ansvar kan inte hamna på förskolan. Vårdnadshavare måste förstå, samhället måste förstå, vi vuxna måste på rätt sätt kliva in och agera för det räcker nu, och vi måste göra det tillsammans.

Vad som ligger bakom utvecklingen till dagens problematik upplever jag är svårt att utröna, det är som att tillskriva flera skilda symtom en och samma sjukdom och med det ett adekvat botemedel. Däremot tyckerjag mig se röda trådar i det jag varit med om, samt sett och hört. Dessa trådar bildar tillsammans ett nystan av ensamma, aggressiva, osäkra och sårade människor utan egenvärde i jakt på falsk trygghet, rikedom och samvaro. Inte helt olikt barnet som med nya skor försöker få vara med i fotbollsleken eller barnet som genom att gå emot egna magkänslan hoppas passa in och få komma på nästa kalas.

”Och vad hade det andra barnet gjort? För jag har lärt mitt barn att försvara sig.”

Förut kunde jag med stolthet känna att jag hade lärt ett barn att bli självständigt, jag kunde med glädje släppa i väg obundna, fria barn som var redo att ta tag i livet på egen hand. Ordet självständig har jag påsenare tid fått omvärdera. Självständighet får inte likställas med ensamhet, mer en tro på det egna kunnandetsamt förtroende för andra människor i mötet med kommande misslyckanden.

Målet är att stärka tilliten till oss vuxna

I självständigheten får jag inte släppa barnet, jag måste fortsätta vara nära, om inte annat när det kommer till konflikthantering. Här behöver barn stöd av oss vuxna. Konflikthantering ska inte lösas på egen hand. Vårt mål är att barn måste fortsätta hysa tillit till vuxna, att vi tillsammans kan lösa osämjor som uppstår. Vi behöver visa att våld inte är ett alternativ i strategier för konflikthantering, vilket även gäller när det kommer till att få respekt eller visa auktoritet.

Men det är svårt när jag möter vårdnadshavare som utan eftertanke rättfärdigar sitt barns våldsamma utåtagerande som en försvarshandling. Om det är okej att bita en kompis i armen så att det nästan går hål, och klösa hen i nacken så att det blöder, för att du blivit bortputtad från bussratten som fyraåring, vad säger då att det inte är okej att sticka kniven i någon som tittat snett på dig vid busshållplatsen eller givit dig för låga betyg i naturvetenskap?

”Sluta vara en bebis, gråt inte, skärp dig.”

Machokulturen som föder våra barn från skärmar, hemmen, skolgården och samhället underlättar inte. Det sitter djupt rotat att du som pojke, främst, bör vara oberoende, känslokall och om något så arg. Att berätta hur du känner är ingen intresserad av, har du problem så löser du det själv, ingen bryr sig så länge ingen är rädd för dig. Du är ingen utan blir till i dina handlingar där du stämplas som bråkig pojke. Du kan göra dig synlig genom att gasa på i en tokdyr bil, bära märkeskläder eller glimma i guld värre än solen själv. Du blir bara det du gör, bär och äger.

Den människosynen är så långt från synen förskolan ska förmedla och verka för men ändå florerar den och växer sig starkare där ute. Barn och ungdomar i den kulturen mår inte bra, och barn och ungdomar som inte mäktar med att försöka passa in, eller ens känner igen sig i den, mår inte heller bra.

”Jag ser att du är arg nu. Varför är du så arg?”

Ilska är inte den enda känslan som barn upplever. Att vara arg ska inte heller rättfärdiga våldshandlingar. Härmåste, återigen, vi vuxna vara närvarande och försöka tolka situationen. Känslorna ledsen, frustrerad,irriterad, sviken, uppgiven, rädd, skamfylld, hungrig, trött, besviken eller osäker kan samtliga ta plats i ett barns kropp och dessa behöver få utlopp och bekräftas. Emellertid kan alla dessa känslor tolkas som ilska, att barnet är argt, men återigen ger det inte barnet rätt att slå, söndra och kränka.

Bortförklara inte våldet 

Speciellt hos pojkar behöver spannet av känslor vidgas, fler strategier för att visa känslor måste till, precis som orden, för att kunna berätta vad som bubblar under huden. Vi kan inte skratta bort den arga pojkens agerande tillsammans med vårdnadshavaren, inte rycka på axlarna åt ett utbrott med orden ”åh, han är ju bara så arg”. Att bara nicka när barn berättar att pappa och/eller mamma är arga hemma räcker inte heller. Vi måste närma oss, lyssna och sätta ord på upplevelsen så att den inte blir osedd, skamlig, utåtriktad och destruktiv.

”Varför har pedagogen kjol, män ska inte ha klänning. Det är sjukt och äckligt.”

Tillit till vuxna är av största vikt, vilket jag försökt förmedla i texten, främst med tanke på att en ensamindivid är utsatt både för egna negativa tankar som andras egoistiska incitament. Relationsskapandet är också centralt i det samhällsstödjande arbete förskolan står inför, mendet är också en svår balansgång. Alla vuxna förtjänar inte tillit, hur skapar vi den förmågan utan attmisstänkliggöra alla utomstående? Hur kan jag i mitt arbete bidra till förmågor där barns magkänsla i framtidenkan guida dem i vänskapsrelationer, där barnen varken utnyttjas eller förlorar sig själva och sitt egenvärde?

Det finns inte en enskild lösning, men en start skulle vara att få barn och vuxna att släppa skärmen och lyfta blicken. Vi behöver mötas på riktigt, se konsekvenser av det egna handlandet och se samhället för vad det bör vara, en plats för god samverkan och samvaro. Vuxna likaväl som barn är skyldiga att lyssna på och samtala med varandra. Vidare bör barnens empati och sympati väckas, de behöver känna samhörighet och att de blir sedda. Barn ska under sin uppväxt tillskrivas ett eget värde och en plats i samhället med rätten till ett fritt liv.

Jag läser det jag skrivit, sista meningen omfattar till stor del uppdraget förskolan tillskrivits, trots det ser samtiden ut som den gör. Hjälp mig. 

(Citaten i texten kommer alla från förskolans verksamhet)

Ingeborg Carlquist, förskollärare

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Förskolan.