Stenkula: Går kass förskolekultur att städa bort?
Krönika Det här med vilken förskolekultur man jobbar i är spännande. Speciellt när chefen då och då vill sticka ner handen i den, röra om, och förhoppningsvis förändra den till något bättre.
Förra gången det hände mig jobbade jag på en enhet som nyligen varit två, men nu slagits ihop till en. Skulle vi bli något helt nytt, eller bara en version av någon av de gamla? Den ena förskolan hade funnits i området länge, chefen var en vältalig dam med högtflygande visioner och känd som en uppskattad föreläsare på olika förskolekonferenser. Den andra förskolan en bit därifrån var nyare. Där satt en manlig jordnära rektor, noggrann med enhetens ekonomi och en gång vald av sina arbetskamrater: ”Kan inte du bli vår chef?”
Vår diskussion om arbetskultur föll platt
På den helt nya förskolan skulle dessa två chefer nu dela ledarskap. Skulle vi få flyga högt bland vida visioner eller få känna tyngdkraften av slantar och hålla oss kvar på marken? Jag hade arbetat något halvår under den manliga chefen och hoppades nog mer på hans låga profil. I sann demokratisk anda fick vi i personalen på en av de första arbetsplatsträffarna på den nya förskolan öppet diskutera hur vi upplevde olika slags förskolekultur och i en enkät anonymt kryssa i hur vi föredrog att jobba. Vad vi inte visste var att den kvinnliga rektorn redan anställt sin bästa kompis som den nya enhetens specialpedagog. Den manliga chefens specialpedagog (som nog hade mest adekvat utbildning) fick nöja sig med att bli kanslist. Hur tungt tror ni att vår enkät och diskussion om arbetskultur med frågor som ”hur motverkar vi en kompiskultur mellan personalen” vägde då?
I sann demokratisk anda fick vi i personalen på den nya förskolan öppet diskutera hur vi upplevde olika slags förskolekultur.
Om några veckor är det dags igen där jag är nu. Under ett kvällsmöte ska vi städa bort gammal ogynnsam kultur. För alla borde väl ha intresse av att lägga energi på rätt saker och bygga en professionell kultur? Men av någon anledning är det inte riktigt självklart på många förskolor att det är för barnens skull vi är här.
Det kan låta löjligt, men skrapar du lite på ytan kanske du snart lägger märke till Birgitta som börjar kånka fram stafflier och målarfärg så fort det börjar mulna på ute. Är hon lika känslig för väta som pappren barnen ska måla på? Eller Bengt som har ett stående önskemål till förskolans kokerska på havregryn och ägg, trots att de flesta barnen sedan länge föredrar filmjölk och smörgås till frukost. Varför är det så?
Var trampar vi fel?
Vi har ju ändå sorterat under utbildningsdepartementet och är vägledda av en egen läroplan sedan ett kvarts sekel tillbaka. Var trampar folk fel? Är jobbet så relationellt att folk har svårt att skilja på sig själva och sin yrkesroll? Har det att göra med hur stor andel som överhuvudtaget är förskollärare? Eller hur gammal din förskollärarutbildning är? Hur har du det på din förskola?
LÄS OCKSÅ
Stenkula: Kläderna styr vilken förskollärare jag blir
