Prestigelösa snickare utses till Årets arbetslag

En är kött- och potatissnickare, en vurmar för hållbarhet, en tredje kallas arbetslagets Carl Malmsten-lärare och den fjärde är proffs på Gy25, och en hel del annat. Ungefär så beskriver arbetslaget på S:t Eriks gymnasiums finsnickeri i Stockholm varandra och sig själva, i skämtsamma ordalag. I slutet av förra året utsågs de till Årets lärarlag av Stockholms stad. Motiveringen är lång, och börjar så här: ”Lärarlaget Finsnickeri är ett team där professionalism och goda relationer går hand i hand. Lärarna är stolta över sina roller som snickare och lärare och visar ett stort intresse för elevernas utveckling.”

Bortsett från stunden vid morgonkaffet är det sällan så många i snickeriets lilla fikarum som i dag. Det är trivsamt trångt med plats för två små soffor – ljusblå à la 90-tal. Stämningen är lättsam. Lärarna bjuder på sig själva och fyller hela tiden i varandras meningar. Håller de inte med den som talar så säger de det, rakt ut.

Så hur kommer det sig att det här arbetslaget utnämnts till Årets arbetslag? Christer Sjödin, som står och lutar sig mot en köksbänk, är ganska säker på sitt svar.

– Jag tror att det till stor del beror på att vi är fifty-fifty i könsför­delning. Det är nog inte det normala. Vi är liksom inte ”ett gäng gubbar”, säger Christer Sjödin.

De andra nickar. Sedan fortsätter de på det spåret, fast i en annan riktning. Och det är så samtalen fungerar i det här fikarummet.

– Det är samma sak i branschen. Tidigare var män normen men nu söker man aktivt efter tjejer, även när eleverna ska ut på APL, säger Jonas Carlqvist.

Olikheter överlag är bra, kommer de fram till. Här har samtliga olika kompetensområden.

– Vi är rätt prestigelösa. Vi kan blotta oss och be andra om hjälp om vi inte kan, säger Åsa Carlson och tillägger att deras olika kompetensområden nog kan få effekten att eleven får ”lite mer”.

– Det leder också till att vi lär känna alla elever. Det är en vinning. För vår egen del skapar det ett driv där vi kompletterar varandra, säger Åsa Carlson och Christer Sjödin hänger på hennes resonemang:

– Vi brukar säga att ”vi äger alla elever tillsammans”.

Vi är rätt prestigelösa. Vi kan blotta oss och be andra om hjälp om vi inte kan.

Verkstadslokalen är 1 900 kvadratmeter stor och användes som snickeri redan på 1930-talet. Panelerna runt pelarna i hallen är desamma sedan byggnationen och det står flera äldre maskiner runtom i salen.

Åsa Carlson tror att tryggheten i arbetslaget förmodligen smittar av sig på eleverna och att fördelningen av årskurser mellan lärarna fungerar väldigt bra. Agneta Franzén ansvarar alltid för årskurs ett, Åsa Carlson för årskurs två och Christer Sjödin för årskurs tre, vilket också stärker relationerna mellan lärare och elever.

Christer Sjödin är den som skämtsamt brukar kalla sig kött och potatissnickare. Han har jobbat i Stockholms snickerier under 25 års tid innan han blev lärare.

– Jag ser mig själv som en inredningssnickare. Det är inte så mycket krusiduller liksom.

Men de andra håller inte med.

– Du kan ju allt! På riktigt! utropar Åsa Carlson, som visar sig vara finsnickeriets hållbarhetsprofil. Och inte minst, en inredningsfokuserad finsnickare med intresse för entreprenörskap. Det är hon som ansvarar för tävlingen Ung företagsamhet (UF), där eleverna har kommit på andra plats två år i rad.

– Under UF-arbetet får eleverna åka ut till snickerier och fråga om de har något spill. De får inte köpa något nytt material, de ska ta vara på det som finns. Jag vill förmedla att man inte måste köpa billiga saker från Kina. Att vi jobbar med kvalitet.

Den stora verkstaden med tillhörande mindre lokaler delas av totalt 100 finsnickerielever från gymnasiet, komvux och anpassad gymnasieskola.

Jonas Carlqvist arbetar med komvux-elever i dagsläget. Vissa dagar möts elever från olika årskurser i verkstaden och ettorna kan snegla på vad de äldre eleverna gör, och uppmuntras också att göra det.

Hans ambition är att förmedla en yrkesstolthet.

– Jag tycker också att det är viktigt att den kunskap vi bidrar med ska gå att koppla till det traditionella hantverket och det kräver att man lär ut på rätt sätt.

– Du har också rätt höga för­väntningar på dina elever, säger Åsa Carlson.

Jonas Carlqvist nickar.

– Absolut. Jag har jättehöga förväntningar. Det ska vara rätt och riktigt, men jag är inte fyrkantig på något sätt.

Hans inställning till kunskap framgår även när han pratar om Gy25. I dag är han deltidsanställd som expert på Skolverket och har deltagit i arbetet att ta fram kunskapsinnehållet i den nya läroplanen.

– Då pratade vi mycket om vilken kunskap som bör förmedlas på den här utbildningen, och vad det är som är viktigt.

Sedan följer några minuters samtal om vad Gy25 kommer innebära för bedömningen av progression och för betygssättning, där varje godkänt betyg på en nivå ersätter elevens betyg på de lägre nivåerna i ämnet.

Här är de inte riktigt överens, visar det sig, men konstaterar att det nog utkristalliserar sig efterhand.

Åsa Carlson beskriver Agneta Franzén som arbetslagets ”Carl Malmsten-lärare”. Hon har gått på Malmstensskolan, en av landets ledande möbelutbildningar.

– Jag är kanske lite mer teoretiskt lagd och undervisar de nya eleverna steg för steg, varvat med många teoripass. Jag är noga med att ge eleverna en gedigen grund i hantverket med stort fokus på säkerhet, säger Agneta Franzén.

Det är även hon som är teamets arbetslagledare och håller i kontakten med rektorn och förmedlar till övriga i arbetslaget vad som står på agendan.

När de får frågan om vad de är mindre bra på tar de en tankepaus.

– Städning kanske? säger Christer Sjödin.

Åsa Carlson vrider på huvudet. På den fronten finns det mycket kvar att jobba med.

– Vi kanske är lite dåliga på att inventera vilket material som håller på att ta slut? Någon tar sista skruven, men ingen beställer… säger Christer Sjödin.

Alla nickar. Inköp tar upp alldeles för stor del av deras arbetstid, anser de. Orsaken är att det är en svår process och kräver mycket tid. Det ska upphandlas och det ska tas in offerter. Alla suckar och konstaterar att det är lätt att man skjuter på den uppgiften när man är helt slut efter en arbetsdag med eleverna i verkstaden.

– Det är nästan som att gå av scenen efter en teaterföreställning, kan jag känna. Man har liksom dränerat sig själv för man bjuder på väldigt mycket energi hela tiden, säger Jonas Carlqvist.

Sedan återgår Agneta Franzén till den ursprungliga frågan om vad de är mindre bra på. Hon ler.

– Vi är rätt dåliga på att inte prata jobb på rasten.