Jag som var en stolt lärare känner mig vilsen

LÄS ÄVEN: Det ligger en hisnande urkraft i att kroka arm tillsammans

De planerade nedskärningarna på skolan är så förtvivlade. Det är katastrof, det är Hesa Fredrik på speed, det är VMA-larm som borde ljuda så högt att inget annat hörs. Det gör så förbannat ont att se hur yrket man älskar långsamt nedmonteras och blir till något annat, en skärva av vad det skulle kunna vara, ett dunkelt minne av vad det en gång var.

Ja, mörka moln drar in över oss. Vi har politiker med tunnelsyn som sitter i byggnader där lamporna inte fungerar och taket är så lågt att man måste kröka nacken. Men jag älskar att vara lärare. Jag har känt en sådan stolthet över mitt yrke.

Läraryrket är öppet för så mycket

Ja, jag har älskat mitt jobb så länge. Att lära elever saker som de inte ens visste att de var nyfikna på. Att sitta på golvet med en tonåring som berättar något i förtroende. Att högläsa en bok som får en hel klass att kippa efter andan.

Läraryrket är att öppna för nya vägval, att hjälpa någon att knäcka en kod, att bli en viktig vuxen i en annan persons liv. Läraryrket är ett snett leende från en trulig tonåring, en rak rygg i en blåsig värld, en fnissig måndagseftermiddag när alla är trötta och ingen riktigt orkar hålla fokus.

Det är ett mail från en tacksam vårdnadshavare, en high five från en kollega när en elev plötsligt klarar provet, det är tårar när man får ett brev med spretiga bokstäver på avslutningsdagen. Det är ett slit för att få alla att nå så långt det bara går, ett jäkla maratonlopp av blod, svett och tårar, det är glada eller sura hej i korridoren, ett kreativt knixande för att nå varenda unge. Läraryrket är att lägga sin tid på det viktigaste Sverige har. Ja, jag har alltid älskat mitt jobb. 

Det ska skäras ner på något som redan har hyvlats i flisor.

Men nu kraxar olyckskorparna högt och illavarslande. Nu slår vågorna hårt på haven. Det mörknar i horisonten. Man säger att det ska skäras ner på något som redan har hyvlats i flisor. Man säger att vi ska effektivisera. Man har bestämt sig för att vi ska göra mer för mindre och att svinnet man får tåla är våra förlorade barn.

Gränserna har långsamt flyttats. Det har skett så stegvis att vi knappt reflekterat över det. Plötsligt försvann en elevassistent. Skolbibliotekarien fick dela sin tjänst i två för att sedan sluta helt. Eva i cafét fick avsluta sin anställning, specialläraren blev övertalig, den lilla undervisningsgruppen splittrades. Jag fick lite mer undervisning, en till rastvakt, några fler elever, ytterligare administration. Det skedde inte över en natt utan med små små förflyttningar. Och jag som alltid älskat mitt jobb har blivit allt tröttare.

Jag är trött på nonchalansen

Det sägs att besparingarna på skolan bara har börjat. Och jag är så less på beslutsfattare som tänker lika långt som näsan räcker, på färdigformulerade svar utan förankring i den verklighet jag står i varje dag, så trött på den sanslösa hutlösa vettlösa nonchalansen i hur man behandlar en hel generation unga.  

Det har slagit slint någonstans. Vi har hamnat ur spår. Beslut med katastrofala konsekvenser har fattats någonstans och ingen har lyssnat på oss. Och jag som alltid har älskat mitt jobb. Jag som på riktigt var en stolt lärare. Jag känner mig vilsen i allt det här. Jag ser hur molnen hopar sig däruppe och jag undrar i mitt stilla sinne hur det ska gå. Hur ska det bli när himlen faller ner och diset sveper över fjärden? Hur blir det med våra barn? Hur ska det bli?

LÄS ÄVEN:

”Det dyraste ett land kan göra är att spara på sin skola”

Tusentals lärare i protest – ”Står inför en katastrof”