Fridolin: ”Elevpengen förstör relationen”

Varför ska man som lärare rösta på Miljöpartiet?

– Därför att man delar vår uppfattning om att politiker inte ska lägga sig i det som är professionens ansvar och att skolpolitik som annan politik ska styras av vetenskapliga överväganden snarare än politiskt tyckande. Det är ett steg som vi försöker ta, med till exempel skolkommissionen där forskningen och lärarfacken fick leda reformarbetet snarare än att vi satt på ett partikansli och tänkte ut allt.

Om ni vinner valet och hamnar i regering igen – kan du ge några konkreta exempel på sådant som skulle märkas i lärarvardagen på sikt?

– En viktig sak för oss, och där vi nu har en grund i och med skolkommissionen, det är att staten ska ansvara för att finansiera jämlikheten för skolan så att det inte är så att vi har den här växande ojämlikheten och att de skolor som mest behöver resurser ofta är de som har minst. Det påverkar så klart lärarvardagen. När man har en tuffare lärarsituation så ska man också ha mer resurser för att göra mer avlastning och fler kollegor.

Skulle det kunna innebära mindre klasser till exempel om man har elever som har stora behov av särskilt stöd?

– Ja till exempel. Vi ser också att man behöver reglera upp så att lärares rätt att sätta in stöd när man ser att en elev behöver det blir starkare än vad det är i dag. Nu har vi börjat med de yngsta åren för det är ju väldigt ofta viktigt för att man ska kunna hänga med sen, men samma rätt till att ordinera stöd tycker vi att alla lärare ska ha.

Är det inte frustrerande som politiker ha lyckats förbättra skolans finansiering, med ex lärarlönesatsningar och ökade statsbidrag, och sedan möta så mycket krångel med implementeringen hos huvudmännen?

– Jo. Det här är ju den bristande styrkedjan. Vi kämpar för att få dit pengar, men staten har i dag för lite verktyg för att se till att pengarna verkligen når fram till de skolor som behöver det mest. Det är ju hela idén med att rensa i djungeln av många små stadsbidrag, ha ett stort som går till alla men mest till de som behöver det mest, och som samtidigt ställer krav på kommunerna. Det är ett krav de inte gillar, men som de behöver. Då får man inte göra egna nedskärningar på skolan, utan då måste staten ha ansvaret för att finansiera, få jämlikhet och likvärdighet.

Sedan 90-talet har ojämlikheten ökat.

Har ni några speciella verktyg för att se till så att huvudmännen inte drar undan pengar?

– De här sex miljarderna kommer med ett sådant krav. Det innebär att vi kommer kunna granska så fort vi ser en skola där antingen facken, som ska vara involverade i det här arbetet, varnar eller vi ser att resultaten svajar så kommer vi kunna gå in och se vad är det är som ligger bakom det här. Har man då dragit undan pengar då har vi sanktionsmöjligheter mot de kommunerna. Det är därför det knorras från kommunerna. Det här är ett krav som de inte har velat ha, men som vi behöver för att pengarna verkligen ska nå fram dit de gör nytta.

– Det vi sett sedan 90-talet är ju att ojämlikheten ökat. Och att resurser inte har nått fram till de elever och skolor som behöver det allra mest. Där måste staten ansvara för att skapa jämlikhet över landet och mellan skolor.

Och då pratar vi ett väldigt tydligt statligt huvudmannaskap?

– Ja, om man med huvudmannaskap menar ansvaret för finansieringen. Det betyder inte att staten ska sitta och bestämma var varje skola ska ligga eller ha anställningsansvaret för varje rektor och lärare – men ha ansvaret för jämlikheten, finansieringen och också professionsutvecklingen. Det tycker jag och Miljöpartiet ska ligga på staten.

| Foto: Jonas Fond

Finns det någonting i Alliansens skolpolitik som du tycker är tilltalande?

– Ja, både hos Kristdemokraterna och Centerpartiet finns det ett engagemang för ungas psykiska ohälsa som jag delar. Genom att stärka dem delarna av skolan kan man också förbättra lärares arbetsmiljö väldigt mycket. Det upptäcker man som lärare ibland att ”den här eleven problem handlar egentligen inte om det pedagogiska”, utan här behöver jag stöd från någon för att kunna ge den här eleven rätt stöd.

– Vi har faktiskt pratat rätt mycket vid sidan om alla förhandlingar, när vi gör olika insatser för att stärka specialpedagogik eller elevhälsa – hur gör vi det på ett sätt som gör att de också kan sprida hos sina lokalpolitiker att använda det här.

– Sedan om jag förstår Liberalernas förslag rätt nu så ställer de upp på idén med ett professionsprogram, det som jag låtit Björn Åstrand ta fram. Det är väldigt bra. Kan vi få en bred uppslutning bakom att staten sätter ramarna för ett program som sedan ägs av fack och arbetsgivare, men där vi går från att några lärare pekas ut till att alla lärare har rätt till den här stegvisa karriärutvecklingen eller professionsutvecklingen genom sin lärarbana, också med en lön som passar till den – då tror jag att vi kommer väldigt långt.

Så du tror att en tydlig karriärtrappa där det inte är rektor som avgör om man tar stegen, utan en oberoende myndighet, skulle accepteras mer än dagens karriärsystem?

– Ja, det skulle jag säga. Man kan alltid fundera på hur väger man in sådant som en myndighet långt borta inte kan se, men där det ändå är så att det är väldigt tydligt för mig som lärare vilka olika steg man kan ta i min utveckling.

– Det kan handla om ämnesdjup, att jag skaffar en djupare formell utbildning i ämnet, det kan handla om att jag arbetar med att ansvara för kollegial utveckling tillsammans med andra, eller att jag blir speciallärare eller specialpedagog med det ansvaret. Men den tydligheten behövs och det finns i Björn Åstrands förslag. Där finns också den här oberoende funktionen nationellt som är uppbyggd av fack och arbetsgivare.

Ändra ersättningssystemet i skolorna

Om du fick välja en fråga där du skulle kunna få en stor förändring till stånd inom svensk skola – vilken skulle du ta då och vad skulle du göra?

– Hade du frågat mig för fyra år sedan då skulle jag ha sagt läsa-skriva-räkna-garantin för de yngsta, men den får vi nu äntligen på plats. Det spelar så jättestor roll att du har med dig det när du kommer upp till de äldre åren, också för lärares möjligheter för undervisningen.

– Men nu, elevpengen. Den förstör någonstans relationen mellan rektor, lärare, elever och förälder. Där varje elev kommer med en viss summa och som riskerar att hota med en viss summa om man ska lämna skolan. Så ändra ersättningssystemet i skolorna där det inte är lika starkt bunden till en enda och varenda elev.

– Sedan finns det ju andra saker man kan göra där, och som vi ska göra där, som det här med att ta bort möjligheten att välja hela tiden – välja, välja om, hela tiden som finns i dag. Det underlättar ju också den här relationen mellan skola och förälder.

Intervjun med Gustav Fridolin gjordes på Blackebergs gymnasium den 4 maj 2018.