Professorn slår hål på fyra myter om digitala verktyg

Marte Blikstad-Balas är professor i didaktik på Oslo universitet. Foto: Pressbild/Getty Images
Den här artikeln publicerades ursprungligen på en tidigare version av Grundskolläraren

Det finns många argument för digitala verktyg i skolan, men har de verkligen alltid täckning i klassrummet? I boken ”Omstart för skolans digitalisering” problematiserar professorn och lärarutbildaren Marte Blikstad-Balas den frågan. Här är fyra vanliga påståenden som kastas omkull i boken.

 1. ”Vi rustar våra elever för framtiden”

”Att ständigt tillföra digital teknologi kan med en kritisk blick ses som ett stort experiment med en av samhällets viktigaste institutioner”, skriver Marte Blikstad-Balas i boken. Elevernas erfarenhet av internet är främst den som de själva har valt: sociala medier och underhållning. Skolan förutsätter i alldeles för hög grad att eleverna själva kan definiera vad som är relevant kunskap i skolarbetet, vilket ruckar skolans uppdrag. Därmed finns det en risk att skolan tappar makten över inlärning och lärande.

2. ”Digital teknik förbättrar inlärning”

Det finns väldigt få studier som visar hur elevernas inlärning har påverkats av den digitala tekniken och undervisningen tycks inte ha förändrats så mycket. Studier visar snarare att den nya tekniken har blivit ett stöd för traditionella undervisningsformer: Att lärarna går igenom det som ska läras, som förr, fast nu sker det på whiteboard och med Powerpoint. Eleverna arbetar allt som oftast individuellt och lämnar in sina arbeten som tidigare – fast nu sker det digitalt. 

3. ”Digital teknik underlättar ämnesanpassad undervisning”

Mycket av den tid då digital teknik används i klassrummet går åt till saker som inte är ämnesrelaterade, och få av de verktyg som finns på marknaden är ämnesanpassade. Var femte lärare säger att hälften av den digitala tiden under lektionerna ligger utanför det tänkta ämnet, enligt en forskningsstudie. Något hårdraget innebär det att 50 procent av den tänkta ämnesundervisningen uteblir. Det kan leda till att eleverna får svårt att förstå vad som är relevant ämnesmässig kunskap och hur den kan kopplas till saker utanför själva skolarbetet – det vill säga orsaken till att man ska lära sig något. 

4. ”Eleverna är experter på digital teknik”

Uttrycken som beskriver människor som är födda efter 1980 är många. Vi pratar om ”net-generationen” och ”homo zappiens”, barn uppvuxna med datorn i knäet. Datorn blir ett självklart instrument kopplat till de egna intressena och de plattformar man hemtamt rör sig i. Där är expertisen självklar. Men i skoldebatten tycks ”digital expertis” likställas med att eleverna också är experter på hur den digitala tekniken kan utnyttjas i skolarbetet. Men kunskaperna om vad vad den expertisen egentligen består i är högst begränsade.

Källa: Marte Blikstad-Balas är professor i didaktik på Oslo universitet och författare till boken ”Omstart för skolans digitalisering” som hon har skrivit tillsammans med Per Kornhall och Jenny Maria Nilsson.

LÄS ÄVEN

Hon vill att ny teknik problematiseras mera

Många unga är trötta på sitt mobilberoende

Så kan man jobba med högpresterande elever i matten

Digitala läromedel stänger ute mattelärare