Förskolan som säger ja till riskabla lekar

Att klättra upp på den höga stenen är en milstolpe för barnen på förskolan Äventyret. Floke, Lovis och Leo gillar utmaningen. Foto: Lina Alriksson.

På uteförskolan Äventyret i Växjö är naturen i fokus liksom barnens eget skapande, deras fantasi och kreativitet. Och riskfylld lek finns det gott om – med tydliga instruktioner om vad som ska göras om olyckan skulle vara framme.

Förskolan ligger inbäddad i grönska och den två våningar höga träbyggnaden smälter väl in i omgivningen. På övervåningen finns stora, höga fönster – alldeles intill trädtopparna – vilket gör att naturen känns lika närvarande inomhus. Gården bjuder på härliga gräsytor och ett lummigt skogsparti. 

I skogsbrynet tronar den stora stenen som blivit något av en milstolpe för barnen på förskolan. För att klara av att bestiga den nästan två meter höga bumlingen krävs både list och mod. Det är ingenting för de allra yngsta, men de äldre barnen kämpar tålmodigt. Stoltheten när de äntligen tar sig upp går inte att ta miste på. Wilja som är fyra år tvekar visserligen halvvägs och erkänner att det känns lite läskigt. Men med assistans tar även hon sig upp den sista biten. En som klarar det snabbt på egen hand är sexårige Floke. 

– Titta, jag kunde, tjoar han från toppen och berättar sedan med stort allvar att han har varit tvungen att öva jättemånga gånger för att lyckas. 

– Men nu har jag lärt mig att ta bort rädslan och höjdskräcken. Jag övar på att bli världens mästare. Sedan kan jag klättra på Mount Everest, tillägger han – nu med ett stort leende. 

”Var närvarande och uppmuntra”

Förskolläraren Johanna Karlsson berättar att den stora stenen ibland väcker reaktioner hos vikarier. 

– De kan säga ”oj, får de verkligen klättra där?”, och de får de ju. Det är en utmaning men barnen hjälper varandra. Vår roll är att vara närvarande och uppmuntra. I stället för att säga nej är det många gånger bättre att backa och iaktta hur barnen löser situationen, säger hon. 

De kan säga ’oj, får de verkligen klättra där?’, och det får de ju.

Uteförskolan Äventyret har ingen traditionell, tillrättalagd gård. Där finns varken gungor, cyklar eller klätterställningar. I stället är naturen lekens bas. I skogspartiet finns gott om pinnar, stenar, kottar och annat löst material att skapa med. Målsättningen är att erbjuda varje barn ett äventyr. För dagen sker leken dessutom till ljudet av ihärdig fågelsång och till doften av solvarma barrträd. 

– Att barnen rör sig i den här ojämna terrängen utvecklar både deras kropps- och rumsuppfattning. De yngre barnen har en egen gård på baksidan av förskolan och där är terrängen flackare, säger Johanna Karlsson när hon visar runt. 

Johanna Karlsson.

Krypin där man kan vila

Naturen ger mycket inspiration, men med hög aktivitet behövs också möjlighet till vila och återhämtning. 

– Därför jobbar vi mycket med att skapa småställen där barnen kan ägna sig åt sådant som att måla, skriva eller läsa. De behöver kunna få krypa in under en gran ibland och vila, säger Johanna Karlsson. 

All undervisning sker utomhus och när solen är som starkast är de höga träden ett bra skydd.  Det finns även ett vindskydd att samlas under samt ett utekök, en rep­klätteranordning och en hage – varav flera delar har byggts tillsammans med vårdnadshavarna under speciella fixarkvällar. 

– Jag upplever att lekarna är mer könsneutrala i skogen, och fantasin frodas verkligen. Allt löst material inbjuder dessutom till att leken hela tiden utvecklas, säger Johanna Karlsson. 

De jobbar även ofta med verktyg. Den senaste installationen var från början en husvagn men har nu förvandlats till ett rymdskepp. Och även de allra yngsta får lära sig om de olika verktygen som exempelvis skruvdragare, hammare, såg, fil och borrmaskin. 

– Ettåringarna får lära sig hur man håller i verktygen och lär sig allteftersom de mognar. De äldsta barnen använder sedan sina färdigheter. De har bland annat byggt ett stort insektshotell. De fick göra ritningar och sedan hamra och spika och förverkliga sina tankar, säger Johanna Karlsson.

Som om skogen och den stora gården inte vore nog ligger förskolan dessutom alldeles i kanten av Fylleryds naturreservat dit de dagligen går med olika grupper. 

– Vart vi går bestäms utifrån gruppens ålder och mognad. Det finns så många möjligheter att springa, balansera och hoppa. Vi har olika basplatser för olika grupper. Det är hela tiden en progression, och vi ser när barnen är redo för nästa steg, förklarar Johanna Karlsson. 

 Jag upplever att lekarna är mer könsneutrala i skogen, och fantasin frodas verkligen.

Barnen får använda eld och kniv

Eld är också ett förekommande element på Äventyret. Varje vår och höst anordnas eldarveckor för att barnen ska lära sig när man använder eld och hur. Sexåringarna har full koll på hur stormkök fungerar och kan själva sätta ihop dem och tillaga något, de äldsta barnen får även tälja med kniv. Men allt riskfyllt föregås av tydliga instruktioner, hur man ska sitta och andra förhållningssätt som ska följas. Alla barn får exempelvis gå ”hitta vilse-rundan”, en 500-metersrunda i skogen där barnen lär sig hur de ska göra om de skulle gå vilse i skogen. De allra yngsta lär sig via bilder och sedan förstärks diskussionerna ju äldre barnen blir. 

– Vi har en stor tillit till barnen och deras förmåga. Vi pedagoger har även tydliga handlingsplaner om något skulle hända. Om exempelvis någon skulle försvinna när vi är på utflykt i naturreservatet eller om någon skulle bli biten av en orm vet vi exakt vad som ska göras. Handlingsplanen är en trygghet, i synnerhet för dem som är nya eller vikarierar, säger Johanna Karlsson och hjälper ytterligare en liten ”bergsbestigare” upp för den stora stenen.