Klokt om att undervisa

Ann S Pihlgren presenterar i sin bok om undervisning i förskolan de vanligaste teorierna om lärande i förskolan och kopplar dem till konkreta exempel. Hon har studerat tre välkända situationer i förskolan – tambursituationen, samlingen och högläsningen och knyter ihop sina observationer med olika teorier, egen forskning och reflektioner.

Ann S Pihlgrens avsikt med boken är att ”utmana till förändringar i verksamheten för att stärka lärande­innehållet för barnen”. Jag tycker att hon lyckas med det.

Den första delen tar upp teorier om undervisning och lärande, del två observationer i förskolan och del tre handlar om didaktiska verktyg för kognition. Till varje kapitel finns reflektionsfrågor.

Ann S Pihlgren använder begreppet ”scaffolding” som ett sätt för förskolläraren att stödja barnens utveckling och ge dem möjlighet att ta till sig kunskap som de ännu inte kan förstå på egen hand. Hon menar att vi ska utmana, utveckla och lära barnen från deras utvecklingsnivå. Genom att skapa ”scaffolds” – som skulle kunna översättas till stöttor – kan förskollärare med hjälp av frågor locka barnen vidare i tänkandet.

Hon skriver också  att vi i dagens förskola har förskollärare som influerats av mognadsteori, samspelsteori och behaviorism. I ett arbetslag kan samtliga tre teorier vara i fokus för olika personer, vilket kan skapa svårigheter om man inte är medveten om, och pratar om, de olika perspektiven på lärande.

Kapitlet om olika typer av undervisningsmiljöer i förskolan tycker jag är ett av de intressantaste. Här presenteras fem olika typer: Den allmänna undervisningsmiljön, den moraliska, den barnutforskande, låt-gå-undervisningsmiljön och den scaffoldingstöttande. Ann S Pihlgren tycker, och kan också väl motivera, att vi bör sträva efter den sistnämnda. Hon anser också att om undervisning ska vara effektiv så behöver en riktning definieras och läser man hela boken så får man klart för sig hur.

Jag vill påstå att den som läst boken inte kan ifrågasätta om vi ska undervisa i förskolan eller inte eftersom vi redan gör det. Det Ann S Pihlgren visar är vikten av att vi reflekterar över hur, vad vi vill åstadkomma och på vilket sätt barnen bäst tillgodogör sig undervisningen.