Språktrend sprids okritiskt – trots oklar effekt

När translanguaging myntades i mitten av 1990-talet användes det för att beskriva en strukturerad tvåspråkig undervisning i Wales. Trettio år senare har begreppet vidgats rejält och fått ett stort internationellt genomslag.

I Sverige har transspråkande omfamnats både av skolmyndigheter och vid lärosäten, enligt Anders Agebjörn, lektor i svenska som andraspråk vid Malmö universitet.

– Transspråkande har getts mycket utrymme i Skolverkets kommunikation och det pratas väldigt mycket om transspråkande på lärarutbildningarna. I dag är det ett av de vanligaste ämnena i studentuppsatser inom svenska som andraspråk, säger han.

Oklar betydelse

I forskningsunderlaget till den nya kursplanen för svenska som andraspråk (sva) beskrivs transspråkande som en betydelsefull undervisningsmodell som bör ligga till grund för undervisningsstrategier i ämnet.

Men vad som menas med transspråkande har med åren blivit alltmer oklart, enligt Anders Agebjörn.

I dag används begreppet oftast för att beskriva att elever använder alla sina språk. Hur en transspråkande pedagogik ska gå till specificeras sällan utöver att lärare ska uppmuntra och inkludera flera språk i undervisningen.

– Transspråkande är inte en undervisningsmodell som beskriver hur det går till att lära sig ett nytt språk utan det handlar mer om en allmänt positiv attityd till flerspråkighet, säger Anders Agebjörn.

Eftersom begreppet är så vagt är det svårt att mäta om transspråkande faktiskt leder till att elever lär sig svenska bättre. Det är inte heller den sortens frågor som undersökts, enligt Frida Splendido, lektor i svenska som andraspråk vid Lunds universitet.

Saknas effektstudier

Tillsammans med Anders Agebjörn har hon gjort en systematisk litteraturöversikt över svensk forskning om transspråkande mellan 2013 och 2024.

Av de 152 vetenskapliga publikationerna i översikten har inte en enda studie mätt transspråkandets effekter på elevernas svenskkunskaper.

– Forskningen har intresserat sig för andra frågor, till exempel hur elever använder olika språk, hur lärare agerar och hur man kommunicerar med varandra, säger Frida Splendido.

Även utanför Sverige domineras forskningen om transspråkande av kvalitativa intervju- eller observationsstudier, enligt Anders Agebjörn.

Han hänvisar till en översikt av engelskspråkig forskning där endast 10 av cirka 4 500 publicerade artiklar om transspråkande är kvantitativa effektstudier.

– Av de tio studierna visade några att transspråkande kan ha positiva effekter. Några visar ingen skillnad alls. Det finns inget översvallande stöd för att transspråkande skulle vara en universallösning vid inlärningen av ett nytt språk, säger Anders Agebjörn.

”Mycket svårare i Sverige”

I flera fall har internationella forskare studerat tvåspråkig undervisning i skolor där såväl lärare som elever behärskar båda språken, konstaterar Frida Splendido. Så ser det sällan ut i sva-undervisningen.

– Det är en sak att undervisa på spanska och engelska i ett klassrum i USA där alla kan båda språken. Att undervisa på flera olika språk i ett sva-klassrum utan att tappa delar av gruppen är mycket svårare, även om det kan gå, säger hon.

Så den forskning som finns om transspråkande visar inte om det leder till att flerspråkiga elever i Sverige lär sig svenska bättre?

– Nej, vi vet inte om det finns en sådan effekt. Vi kan inte ens veta vad transspråkande är utan det kan vara många olika saker, säger Anders Agebjörn.

Han ser flera risker med att transspråkande sprids okritiskt av skolmyndigheter och lärarutbildningar och blir en pedagogisk trend.

– Den största risken är att vi får en backlash när lärare genomskådar att transspråkande används som en slogan och att vi därmed återgår till en enspråkighetsnorm. I grunden är det bra med en positiv attityd till flerspråkighet även om det i sig inte leder till att elever lär sig svenska bättre.