"Folkhögskola borde vara obligatorisk"

Om några dagar är det sändning i Jönköping när Melodifestivalen har nått dit. Charlotta Björck ska intervjua artisterna backstage och den här dagen ägnar hon sig åt ”banala saker”. Som att fixa sina naglar, prova kläder och skicka bilder på dem till sin stylist och att beta av intervjuer som den här, och digitala möten.

Hon föddes i Halland, det är där hon har sina rötter, säger hon. Sedan flyttade Charlotta med familjen till Nybro när hon var fem år gammal och nu har hon bott länge, sexton år, i Malmö.

– Jag hade en jättebra uppväxt i Nybro men vi var en inflyttad familj och det gjorde nog att jag alltid kände mig lite malplacerad. Mina vänner var födda där, deras farmor och farfar jobbade på bruket. Hela deras liv och deras kultur fanns där. Vi var en stor och brötig familj som flyttade in i ett redan existerande samhälle, säger Charlotta Björck.

På något sätt kände hon alltid att hon skulle ta sig därifrån. Nybro och sedan Kalmar var mest som en mellanlandning.

Vad tror du att den femtonåriga versionen av dig skulle tycka om den du är i dag, om det du gör i dag?

– Jag tror att femtonåringen skulle tycka att jag är rätt ball, faktiskt. Det jag gör nu är ju det jag drömde om att göra. Och jag visste nog rätt tidigt att jag inte ville ta mig dit på ett sätt som förväntades av mig. Jag skulle bara komma dit till slut ändå.

Charlotta Björck började med teater redan som barn, höll på att lattja, som hon säger det, och fick positiva reaktioner när hon gjorde det. Hon blev bekräftad i något hon ”bara gjorde”, för att det var naturligt för henne. Hon drar paralleller till sin egen dotter Bim, sju år, som ritar och målar hela tiden. Bim ritar på, ritar fel, ritar rätt, löser problem hon hamnar i och för henne är det helt självklart just nu, att konstnär, det ska hon bli.

Det är en styrka att kunna anpassa sig efter människor och att vilja se saker ur deras perspektiv.

 

Sedan sex år tillbaka, mer om det snart, är Charlotta frilansande komiker och skådespelare. Vissa jobb är ”jätteutmanande” och konstnärligt och integritetsmässigt helt i linje med vad hon vill göra och hur hon vill uttrycka sig. Andra uppdrag är mer av brödfödejobb, sådant hon kanske mest gör för att få in pengar. Men allt fler jobb får henne att känna att hon får ut sin fulla potential, eller möjligen att hon verkligen får utmana sig själv.

Den fjortonde mars är det biopremiär för den Ellen Fiske-regisserade dokumentärfilmen ”Jag ska bara gråta lite först”. Från början var tanken att det skulle bli ett ”K special”, en SVT-dokumentär med kulturarbetaren Charlotta Björck i fokus. Hon är verkligen i centrum i filmen, hon och familjen, de två barnen och deras pappa, Johannes, men med tiden blev det något annat än en renodlad kulturdokumentär.

Dokumentären följer henne när hon precis har lämnat sitt jobb i vården, som personlig assistent. Det är under de fyra åren som filmen skildrar som det lossnar för Charlotta Björck i underhållningsbranschen. Hon gör humorserien ”Charlotta x 8” på SVT och hon får en roll i den tredje säsongen av dramaserien ”Tunna blå linjen”. Men det händer saker i familjen samtidigt och det får vi följa i filmen på ett närgånget men ändå varsamt skildrat vis.

– Det är inte så sensationellt, det är bara ett helt vanligt jävla liv. Det händer inte så mycket mer i filmen än att livet pågår och utvecklas. Det tycker jag är fint, säger Charlotta Björck.

I dur och moll

Men hon poängterar att filmen som är full av kämpande och ”ledsen”, som slutar i dur och moll om vartannat, känns avlägsen på ett sätt. Ett år har gått sedan de slutade filma och nu har saker fallit på plats. Hon känner sig som en helt annan människa, en mycket mer harmonisk sådan.

Charlotta Björck hade en roll i filmen ”Tack & förlåt” och hon har medverkat i flera barnprogram, i ”Bäst i test” och i Kalle Lindhs ”Helikopterrevyn – En bättre utsikt”, i Malmö.

Att hon säger sig ha landat i frilanslivet hör också ihop med den där harmonin. Hon vet vad hon trivs med och vad hon ska undvika. Nu har hon insett att hon är en lagmänniska, en som tycker om att ha folk omkring sig, en som vill vara en del av ett kollektiv.

Vi vrider tillbaka klockan till ungefär millennieskiftet. I Nybro fanns något som hette flitpeng och när det i skolan blev uppenbart att Charlotta, som hon säger det nu: ”kanske inte hängde i de allra bästa crowdsen”, steppade kommunen in. Hon fick ett sommarjobb så att hon skulle ha en sysselsättning på sommarlovet, i stället för att hänga i Badhusparken med missbrukare och folk i 30-årsåldern. Så Charlotta Björck klev in på ett äldreboende och jobbade fyra veckor sin första sommar.

– Det var helt världsomvälvande för mig, jag blev tagen på allvar. Min chef litade på mig, gav mig uppgifter. Och jag älskade mina tanter och göbbar, jag märkte att jag kunde få dem att vara bekväma med mig. Jag kunde vara flexibel gentemot de olika äldres sociala behov.

Den sommaren blev inkörsporten till ett arbetsliv inom äldrevården och personlig assistans och Charlotta Björck berättar om ett samtal hon hade med en gammal kollega.

– På något sätt borde det ingå i livets utbildning, att man åtminstone någon sommar eller någon period, får jobba med människor, får möta människor som är i behov av hjälp och stöd. Det är en styrka att kunna anpassa sig efter människor och att vilja se saker ur deras perspektiv, att vara hjälpsam, att vilja folk väl. Det har präglat mig som människa, säger Charlotta Björck som lägger till att hon är väldigt glad för åren i vården och att de har varit hennes skola.

Högalids folkhögskola var fantastisk.

Men åren på ”folkis”, på Högalids folkhögskola i Kalmar, har också format henne. Att gå på folkhögskola, det borde också ingå i den där livsutbildningen hon talade om nyss, menar hon. Hon gick ut gymnasiet med ”tveksamma” betyg och efter det sökte hon sig till Högalids folkhögskola och gick först allmän linje med inriktning sång. Charlotta Björck beskriver det året som ”alldeles underbart fantastiskt”.

År två på skolan gick hon musiklinjen.

– Jag brukar säga att typ 90 procent av alla relationer som jag har i dag, har en eller annan anknytning till mina år på Högalid. Det var väldigt viktiga år av mitt liv. Och destruktiva år. Det var mycket fest.

Blev en hel människa

Hon berättar om hur hon efter att ha varit vilse, först fångades upp i klustret av andra teatermänniskor på gymnasiet. Där blev hon hel som människa och insåg att hon inte är ensam på jorden om att vara som hon.

Sedan kom hon in på Högalid och träffade människor som var passionerade kring samma saker som hon. Hon talar länge om gemenskapen.

– Jag tror att det är väldigt karaktärsbildande att få vara i ett sammanhang där det finns så mycket kreativ frihet, samtidigt som det finns ramar och regler.

Charlotta Björck påpekar att hon bara har gått kreativa utbildningar på folkhögskola, att hon inte vet hur andra inriktningar är.

– Men att få vara i konsten och stöta och blöta med andra sådana själar, det har varit väldigt betydelsefullt för mig!