Johan Söderman: Kunskap är ett maktverktyg

Han bär tweedkavaj, en ljusblårutig sådan. Bootsen är på, skägget är välansat och blicken är pigg. Johan Söderman har precis föreläst på Högskolan för scen och musik, just nu belägen i Johanneberg, nära både Chalmers och Guldheden. Sitt kontor har han dock i centrala Göteborg, på Institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande. Johan Söderman växte upp i Eksjö på det småländska höglandet och ansiktet lyser upp när han gör en resa längs minnenas allé. För exakt 40 år sedan var han med i ett band, Long John, som spelade in en singel, ”Ready to rock”. I den vevan var de med i Radio Jönköping.

– Jag letade upp en kassettbandspelare och lyssnade på reportaget. Jag trodde inte att jag lät så. Den småländska dialekten var väldigt tydlig. Det var också talande att jag drömde så mycket om att bli musiker.

Det var en skoltrött femtonåring som levde för bandet och för musiken. Då förstod han inte ens hur han skulle orka med gymnasiet. Men, och här förstärkarsladdar vi oss snabbt till en koppling till dagens Johan Söderman, han pratar med värme om hur mycket han och hans kompisar lärde sig av att spela i band, organisera konserter, samarbeta och av att bli en del av musiker­gemenskapen i trakten.

– Där har du min bildningssyn. När det sker i det frivilliga, lustfyllda och det kommer så mycket med på köpet, som man inte kan förutse när man ger sig in i något.

Mot slutet av gymnasiet började han tröttna en aning på hög ljudvolym, som han säger det. Nu, i det opersonliga konferensrummet på Högskolan för scen och musik, hyllar han sina progressiva lärare. Johan Söderman och hans kamrater drogs med. De engagerade sig för chilenska flyktingar och skrev brev till invandrarministern. Han lyfter diskussionerna som blev och det arbete han gjorde, om ungdomskultur. Det fick han mycket beröm för och plötsligt var det kul att vara i skolan och så småningom lockade även universitetet.

Men först arbetade Johan Söderman som obehörig lärare, efter gymnasiet. Han jobbade i två år, som musiklärare, och tyckte om det så mycket att han sedan gick lärarhögskolan, blev musik- och svensklärare. År 1995 började han jobba på Fågelskolan i Lund och stannade där i fem år. Samtidigt lockades han av att plugga mer och år 2000 fick han jobb som adjunkt i musik och svenska på högskolan i Kristianstad.

– Som lärare på högstadiet har man en viss pedagogisk stil. Allting är så direkt. Jag minns mitt första seminarium, som jag hade med lärarstudenter. När jag pratade var det tyst, jag fick ingen respons. Jag var van vid att det alltid var någon som sa något.

Folkbildningen kan få människor att respektera motståndare.

I dag är Johan Söderman ansvarig för forskarskolan för lärare på folkhögskola på Göteborgs universitet. Han poängterar att den riktar sig till en lärarkategori som inte tidigare inkluderats i någon forskarskola och att den är viktig åt båda hållen. Forskarskolan är berikande för folkhögskolan och de berörda lärarna, men den är också värdefull för den utbildningsvetenskapliga forskningen, menar han.

Johan Söderman är säker på att hans sätt att föreläsa i dag bär många spår av tiden som högstadielärare. Till exempel har han med sig insikten om att det inte går att ta det som självklart att alla som lyssnar är motiverade och jätteintresserade av det han har att säga.

– Det ligger på mig som pedagog och föreläsare att också inspirera och medverka till att studenterna i det här fallet, blir intresserade. Man måste hitta något som fängslar, arbeta med presentationsteknik och retorik. Det märks direkt om du inte själv är engagerad.

Kompensatoriska insatser

En av de föreläsningar han själv tycker mest om är årligen återkommande och riktar sig till studenter som börjar på olika lärarutbildningar på Göteborgs universitet. Då är det lite som att gå upp på scen, tycker Johan Söderman och berättar om en föreläsning som brukar ha minst hundra studenter i publiken.

– Den handlar om skilda världar och är jätterolig att hålla. Jag får tala om olika livsvillkor för barn och unga och kan också koppla på mitt eget kulturintresse och prata om exempel från litteraturens och musikens värld.

Johan Söderman pratar, både under föreläsningen och den här soliga dagen i centrala Göteborg, om att förutsättningarna ser väldigt olika ut beroende på var man växer upp. Att vara barn i Angered är helt annorlunda jämfört med att vara det i välbärgade Hovås, men det är också en helt annan sak att växa upp i en småstad, som Johan själv. Han nämner kompensatoriska insatser, att det inte bara gäller barn i socioekonomiskt svaga områden utan att barn med goda ekonomiska förutsättningar också kan sakna saker, kan behöva kompensatoriska insatser.

– Det kanske inte är så lätt att vara kulturintresserad i ett sådant klimat och då är läraren viktig för den kulturella bildningen.

Johan Södeman och Karen Snells bok utforskar varför hip hop har blivit en så viktig musikgenre för så många musiker, artister och fans runt om i världen. Foto: Fredrik Jalhed.

När han själv undervisade på högstadiet, under den andra halvan av 1990-talet, upptäckte han det som sedan har följt honom, inte minst i forskningen han har ägnat sig åt. Han blev fascinerad av hiphopen, av kulturen, av musiken, när han mötte killar med utländsk bakgrund. De ville göra beats, de rappade och de fick, mycket tack vare Petter och även Jason ”Timbuktu” Diakité från Lund, ett intresse för det svenska språket.

Johan Söderman skrev flera uppsatser och därefter en avhandling om hiphopkulturen. Han konstaterade att hiphopkulturen var ett uttryck för den tidens folkbildning och sedan dess har han, även om hans intresse är brett, ägnat mycket tid åt den musiken och den världen.

Den bästa pedagogiken

Han är professor i barn- och ungdoms­vetenskap, en sfär som han hamnade i mycket tack vare hiphopen. Han är fortfarande lika förälskad i musik, lika intresserad av ungdomskultur, av konstnärliga uttryck och av det han benämner det fria bildningsspåret. Och då är vi tillbaka i det där som skedde i och kring musik för Johan Söderman i Eksjö och som sker överallt varje dag, utanför de traditionella utbildningsinstitutionerna. Det som händer i föreningslivet, i civilsamhället, i idrottsrörelsen och går ut på att unga lär eller tränar utövare i allt yngre åldrar. Eller att man lär sig av sin granne, sin kollega eller sina föräldrar. Det är den bästa pedagogiken, menar Johan Söderman. Ingen kan vara en bättre förebild än någon man ser upp till.

Som han ser det går folkhögskolans pedagogik, ja hela folkbildningen, ut på det, en nära pedagogik, där det informella lärandet spelar en stor roll.

Då klickade det till i mig. Jag förstod att det de gjorde var folkbildning.

I samband med att han skrev sin avhandling bodde han ett halvår i New York och då gick han, aningen blyg och försiktig, på ett 30-årsfirande av hiphopkulturen. Bland talarna märktes legendarer som DJ Kool Herc och Afrika Bambaataa.

– De gick upp på scenen och sa: ”Vi svarta måste utbilda oss, annars kommer vi aldrig att få något inflytande i det här samhället och då kommer vi aldrig att få uppleva en svart president. Vi kan inte hålla på och röka cigaretter, vi kan inte äta all vår mat på McDonalds.” De stod och predikade om att använda kunskap som ett maktredskap. Då klickade det till i mig. Jag förstod att det de gjorde var folkbildning.

Han ler vid tanken på att han reste över halva jorden för att verkligen börja tänka på vad folkbildning är för något. Nu har han suttit i Folkbildningsrådets styrelse i mer än tio år och han lyser när han pratar om folkhögskolor, om studieförbund och om att folkbildningen tillhör alla, i staden och på landsbygden och oavsett var man har sin politiska hemvist.

– Folkbildningen kan få människor att respektera motståndare, den kan få människor att nå insikter i stället för åsikter.

LÄS ÄVEN:

Folkhögskollärare gör filmsuccé