Att sätta ord på kompetenser, styrkor och förmågor hjälper både oss själva och dem vi möter att ta sig vidare, växa och utvecklas, skriver Elin Fellers, ny krönikör hos Vi Vägledare.

Jag var klar med vägledaryrket. Efter att i tio års tid ha coachat både basårsstudenter och blivande högskoleingenjörer kände jag mig redo för något nytt. Jag lämnade en fast statlig anställning och startade eget. Flyttade mitt fokus från den enskilda individens karriärövergångar till att identifiera hinder för arbetsgivarnas kompetens­försörjning. Jag bytte perspektiv. 

”Vägledare eller inte. När någon titulerade mig ­Möjliggörare blev färgen och formen på kostymen ännu lite skarpare.”

Att uppfinna hjulet på nytt kändes inte längre som ett gammalt uttryck utan som min nya metod. Nytt snitt på jobbkostymen, en annan färgskala. Jag läste digitala projektkurser på kvällstid för att växa i den nya passformen som projektledare medan konsultuppdragen rullade på.

Så lunchade jag med en gammal vägledarkollega, som nyfiket undrade hur det gick på jobbet. Jag berättade engagerat, försökte sammanfatta både framgångar och utmaningar, och när jag till slut tystnade för att hämta andan utbrast han: ”Vad häftigt att du kan fortsätta jobba med så tydligt vägledarfokus!”

Det fick mig att fundera. Vad jobbade jag med, egentligen? Kostymen kändes förvisso mer skräddarsydd för var dag, men vilken var egentligen ­kompetensen jag fyllde den med? 

En snabb googling på begreppet omställning ger ett par miljoner sökträffar. Många med innebörden att röra sig från en arbetsplats till en annan, kompetensutveckling, förändringar. Och det var ju det jag sysslat med på frivillig basis – ändrat mina arbetsuppgifter, lärt nytt och ställt om till en ny spelplan.

Jag kom att tänka på Planned Happenstance, Stanford-professorn John Krumboltz berömda karriärteori om att släppa de långsiktiga och detaljerade planerna och i stället låta tillfälligheter visa vägen, se till så att man hamnar i situationerna ”där det händer”. Krumboltz menade att vissa färdigheter är mer gynnsamma än andra: nyfikenhet, uthållighet, flexibilitet, optimism och att våga ta risker. Karakteriserar inte det här min egen karriärresa? Det vore ju bara logiskt på en arbetsmarknad präglad av snabba förändringar och individers förmågor att upptäcka och fånga de möjligheter som uppstår efterhand.

Man kan förstås fundera över ordet ”möjligheter”. Graden av frivillighet väger tungt när vi står inför förändringar: tar jag detta beslut för att jag vill eller för att yttre omständigheter tvingar mig? Bakomliggande faktorer spelar roll för utfallet och det är här vägledarglasögonen åker på. Kunskap om utbildningar och arbetsliv, vilka faktorer som påverkar val och väljande, ett aktivt lyssnande, nyfiket öppna frågor och förmågan att se och bekräfta – allt detta är kompetenser i en vägledares vardag. Och att använda karriärutvecklingsteorier tillsammans med samtalsmetodik och ett pedagogiskt förhållningssätt har uppenbarligen hjälpt åtminstone en konsulterande projektledare att växa i sin nya roll. Vägledare eller inte – när någon titulerade mig Möjliggörare var det som att färgen och formen på kostymen blev ännu lite skarpare.

Kanske är det inte vad vi kallar oss som är det viktiga, men att sätta ord på kompetenser, styrkor och förmågor hjälper både oss själva och dem vi möter att ta sig vidare, växa och utvecklas. Det hjälper oss att byta perspektiv.

LÄS ÄVEN

SYV-snilleblixt: Yrkesluncher för treorna

Viktigt med inkluderande APL: ”Trepartssamtal måste prioriteras”

Industrin är okänd i gymnasievalet

Spak: Vägledare har höga kvalifikationer men kan inte söka karriärtjänster