I dag känner sig Sara Larsson helt återställd, och tycker att hon fått en annan inställning till livet.
Sara blev svårt sjuk i corona – glömde elevernas namn
Den här artikeln publicerades ursprungligen på en tidigare version av Fritidspedagogik
Coronaviruset
Sara Larsson insjuknade i covid-19 och låg nedsövd i respirator i åtta dygn.
Värst var att verkligheten länge efteråt flöt ihop med mardrömmarna. Och när Sara kom åter till jobbet hade hon glömt namnen på alla barn och tappade ord.
Det började som lite ”högfärdshosta” den 17 mars i år. Men allteftersom dagarna gick blev torrhostan värre och dessutom försvann både aptit och ork.
Efter en vecka åkte fritidsläraren Sara Larsson, 53 år, till akuten på universitetssjukhuset i Linköping. Då var syresättningen i blodet så dålig att hon lades i respirator på IVA. Sedan låg Sara nedsövd i åtta dygn. Men det var ingen fridfull sömn – utan ett mardrömslikt tillstånd där verkligheten blandades med drömmar.
– Jag trodde att jag var vaken och hade kontroll. Sen insåg jag att det som jag upplevde som verklighet inte alltid var sant. Det var mycket obehagligt och fortsatte även när jag kom hem igen. Jag sov länge med lampan tänd om nätterna, säger Sara Larsson som bor på en gård med maken Anders, kor, hästar och hundar i Hannäs utanför Åtvidaberg i Östergötland.
En sjukhuskurator förklarade för henne att tillståndet är en sorts chock som är vanlig under och efter respiratorvård.
”Det var ändå tufft i början. Jag kom inte ihåg ett enda av elevernas namn och fick titta i skolkatalogen för att minnas.”
Återhämtningen tog tid även fysiskt. Till en början behövde hon hjälp av sjukhuspersonalen bara för att kunna sitta en stund på sängkanten. Så småningom tog hon sig fram med hjälp av rollator. En helt ny upplevelse för Sara Larsson som annars är i bra form och inte heller har några underliggande sjukdomar.
– Jag var skakig, svag och hade ingen muskelstyrka. Mobiltelefonen kändes tung som en tegelsten. Det var läskigt. Men jag är envis och tränade upp mig genom att gå hundpromenader här ute på landet. Efter åtta veckor kunde jag gå bra igen.
I början av maj var Sara Larsson tillbaka på halvtid i arbetet som resurs i årskurs fem på Bergaskolan i Söderköping. Veckan efter var hon uppe på 75 procent – precis som innan sjukdomen. Tidigare har hon arbetat på fritids, men när skolan frågade om hon kunde gå in som resurs i klassen, som hon följt sedan lågstadiet, tackade hon ja.
– Det var härligt att träffa alla barnen och kollegorna igen. Jag har ju ett kanonjobb. Fast det var ändå tufft i början. Jag kom inte ihåg ett enda av elevernas namn och fick titta i skolkatalogen för att minnas. Ibland tappade jag även ord. Dessutom var jag extremt känslig för ljud och ljus. Men allt det där gick över, berättar hon.
Sara Larsson menar att vara svårt sjuk i covid-19 har förändrat henne på ett djupare plan.
– Jag känner stor tacksamhet för livet. Det värmde att så många visade att de saknade mig när jag var sjuk. Jag har kommit närmare både min man, mina två vuxna döttrar och mina kollegor.
Sara förklarar att hon också är öppnare och ännu mer intresserad av andra människor än tidigare.
– Jag försöker att kommunicera om vad som är viktigt och att inte lägga tid på en massa onödigt tjafs. Min relation till barnen i skolan har också fördjupats. Vi talar om livet, döden och hur det är att vara sjuk. Och själv uppskattar jag sånt som jag tidigare tagit för givet. Till exempel att dyka ner i vattnet från bryggan på sommaren. Det längtade jag efter när jag låg på IVA.
