Agnetha pratar karriärvägar med Enni, student på programmet Digital medieproduktion.
Så är det att vara syv på universitet
Agnetha Frick på institutionen för informatik vid Umeå universitet. Foto: Ola Westerberg
Mitt jobb Vid några tillfällen har Agnetha Frick testat andra jobb, men varje gång har hon kommit tillbaka till vägledarjobbet – det är med studenterna på universitetet hon trivs allra bäst.
LÄS MER Nytt nummer ute! Allt om dimensionering
Umeå universitet har generella studie- och yrkesvägledare men även andra som arbetar mer på detaljnivå ute på de olika institutionerna. På en av dem, institutionen för informatik, finns tre kandidatprogram och två masterutbildningar. Det är där Agnetha Frick har sin arbetsplats sedan 2009. Hon berättar att hon sett en stor förändring under åren, att de numera har betydligt fler studenter i behov av särskilt stöd än tidigare.
– Om man hade en npf-diagnos, dyslexi eller liknande förr sökte man sällan till högskolan. Så är det inte längre och jag tycker att det är jättepositivt att vi breddat rekryteringen. Samtidigt ställer det högre krav på hela universitetet, både på lärare och på oss studie- och yrkesvägledare.
Agnetha Frick berättar att dagens studenter är vana vid stöd från gymnasiet och vet vad de kan få hjälp med. Men det gäller också att se upp:
– Självklart ska vi ge det stöd vi kan, men det får inte bli så att vi curlar studenterna, säger hon. Därför är det kollegiala samarbetet viktigt, att kunna bolla och hjälpa varandra med att sätta gränser.
Som 47-åring fick jag en adhd-diagnos och det förklarade en hel del.
Hon vet av egen erfarenhet hur det kan gå när man gör mer än man borde. Flera gånger i arbetslivet har Agnetha Frick stött på ”den berömda väggen”, som hon uttrycker det.
– Jag har fått bra hjälp av sjukhusets stress-rehab och stöd från min arbetsgivare. Men jag vet nu att min utmattning inte bara var knuten till arbetet där jag hade kört järnet och för hårt. Som 47-åring fick jag en adhd-diagnos och det förklarade en hel del. Men självklart kan man hamna i utmattning även utan diagnos.
I dag vet hon bättre än att ta på sig för mycket, och det tackar hon personerna hon har runt omkring sig för, och nätverket som finns på fakultetsnivå.
– Det är viktigt, men inte alla förunnat att ha det så. Många studie- och yrkesvägledare är ensamma, vilket kan göra att man känner sig otillräcklig. Det är ju tyvärr väldigt vanligt.
Agnetha Fricks engagemang på institutionen är uppskattat. 2015 blev hon utsedd till Årets studievägledare av Umeå studentkår. Studentföreningen UMSYS har även utnämnt henne till Årets informatik-favorit vid två tillfällen. Men när hon läste motiveringen ett år fick hon sig en tankeställare.
– De sa att jag ibland gick utanför min yrkesroll, att jag tog på mig en hel del annat. För mig var det ett uppvaknande, att jag gjorde saker jag inte borde göra. Nu stannar jag upp och funderar: är detta mitt uppdrag? Om inte så skickar jag numera studenterna vidare. Jag ska exempelvis inte ta på mig kurativa samtal, då får jag slussa vidare till studenthälsan. Jag ska ägna mig åt det studierelaterade även om det är svårt att dra skarpa gränser.
Efter alla år är hon hemtam på institutionen och trivs fint, men några gånger under åren har hon tagit sig därifrån för att testa något nytt – bland annat på universitetets it-avdelning och vid ett annat tillfälle som utbildningssamordnare för Genusforskarskolan. Men varje gång har hon kommit tillbaka till syv-jobbet igen.
– För mig är det inte viktigt med en finare akademisk titel eller högre lön, jag saknade arbetet med studenterna. Här är det stor variation på mina arbetsdagar och det är därför jag tycker så mycket om yrket. Jag får dessutom se så mycket av utvecklingen hos studenterna och det är väldigt fascinerande att få vara en del av det.
LÄS ÄVEN
Vägledare om hur man fångar en hel grupp
