Diagnoser inte det viktiga – låt lösningarna växa fram
Särskilt stöd Lägg ingen större vikt vid eventuella diagnoser. Och fokusera på lösningar för individen, inte på barnets problematik. Det är de viktigaste råden från Anne Lillvist, pedagogikprofessor specialiserad på förskolan.
Att förskolan är inkluderande, det vill säga att alla barn oavsett funktionsnedsättning eller diagnos får gå tillsammans, är den viktigaste grundförutsättningen i diskussionen om särskilt stöd i förskolan. Det är det första Anne Lillvist, som forskar vid Mälardalens universitet, framhåller:
– I Sverige har vi få specialförskolor, och så hoppas jag att det förblir. Förskolan är ett sammanhang som ger generellt stöd för alla barn, och det vet vi är positivt för både utveckling och lärande, liksom att alla barn får möta en bredd och en variation. Men visst kan det vara utmanande för personalen.
Npf-diagnoserna har ökat i antal, och att dessa barn fångas upp i förskolan tycker Anne Lillvist förvisso är bra, men hon höjer ett varnande finger mot att fastna i ett strikt diagnostänkande.
– Det är bra att förskolepersonal har kunskap om olika diagnoser, men det är inte diagnoserna som är det viktiga. Det handlar i stället om vardagen på förskolan och barnens olika behov som individer. Få barn har en diagnos redan i förskolan men kan ha behov av kortvarigt eller långvarigt extra stöd, och stödet bör diskuteras i samverkan med vårdnadshavarna.
När det gäller barn i behov av särskilt stöd kan strukturella faktorer ibland ställa till det, som stora barngrupper och få utbildade förskollärare.
– Ju fler barn att ta hand om, desto svårare är det att se eller observera vad dessa barn behöver. Jag tror också att om man bara har näsan strax över vattenytan är det lätt att hamna i vad barn är i stället för vad barn blir i vissa situationer, och det är ingen fruktbar tankemodell. Stress minskar handlingsutrymmet.
För att komma framåt gäller att det finns möjlighet att kommunicera inom arbetslaget och försöka tänka utifrån barnets perspektiv, menar Anne Lillvist. Hur man kan göra det bästa för just detta barn, och samverka med vårdnadshavare.
– Det gäller också att ha ett intresse för alla barn, oavsett behov. Det funktionella perspektivet är viktigt, att få barnets vardag att fungera. Inte att i första hand leta efter diagnoser. En diagnos ger inget facit, några sådana genvägar finns inte. Dessutom är variationen inom de olika diagnosgrupperna väldigt stor. I stället gäller att förstå vad just den här individen behöver.
På förskollärarprogrammet finns åtminstone en kurs i specialpedagogik, frågan är om det räcker.
– Som utbildare har vi ett ansvar att lyfta de här frågorna även i andra kurser, säger Anne Lillvist, och sådant som inkludering och hur man strukturerar lärmiljöer på bästa sätt aktualiseras i andra kurser. Men det gäller också för oss att synliggöra det för studenterna.
Användande av olika former av bild- och teckenstöd på förskolan är också något hon ställer sig positiv till.
– Det ser jag som en del i det generella stödet som gynnar alla barn. Min son är elva år i dag och när vi äter pannkakor gör han fortfarande tecknen för mjölk och pannkakor. Han kommer fortfarande ihåg det från tiden i förskolan. Men samtidigt gäller det att ha en kritisk blick och inte ta till alla stöd som finns, som ett slags manual. Man måste tänka efter vad som passar i just den här barngruppen och ta diskussionen utifrån det.
Programmet Vägledande samspel/ICDP kan vara ett hjälpsamt verktyg i förskolans arbete, genom att sätta fokus på personalens förhållningssätt och bemötande.
– Det uppmuntrar ett öppet klimat i arbetslaget och ett professionellt yrkesspråk kring förhållningssätt, och gör det lättare att prata om värderingar och bemötande utan att det blir laddat.
När en specialpedagog kallas in så handlar det många gånger om att den ska fixa problemet, och att problemet förklaras med att barnet är på ett visst sätt.
– Men kanske är det inte barnet utan organisationen som felar, eller att man måste se över sina rutiner, säger Anne Lillvist. Det är som när man förut pratade om skolmogna barn, frågan är snarare om skolan är mogen att ta emot alla barn. Man måste hitta lösningar som matchar problemet. Att ett barn har en diagnos kan inte vara ett problem, utan problemet är snarare hur diagnosen påverkar barnets möjligheter till att delta fullt ut i förskolans vardag. Då är det just det som förskolepersonal behöver fokusera på, alltså hur man skapar likvärdiga möjligheter för deltagande i förskolans verksamhet.
LÄS ÄVEN
Specialpedagogens favoritverktyg: färgkoder och talsyntes
