”Elever blir nedtryckta av systemet”

Sedan starten på höstterminen jobbar Lena Fernlund som är nybakad specialpedagog heltid på Myrvikens skola, i jämtländska Oviken, en F–9-skola med cirka 230 elever.

– Jag trodde att det skulle vara smekmånad de första två, tre månaderna men det var fullt ös redan efter en vecka. Jag känner mig lite som en bläckfisk med tentakler överallt när jag ska lära känna elever, ­vårdnadshavare och kollegor.

Lena Fernlund säger att det känns som att hon hittat rätt plats i yrkeslivet nu som 57-åring, att hon får vara med och göra skillnad. Bäst av allt med den nya rollen tycker hon är att spendera tid med ele­verna, att förstå och hjälpa dem att hitta bra och intressanta lösningar. 

– Det är också jättespännande med helikopterperspektivet, att se hela organisationen och hur man kan göra för att skapa de bästa förutsättningarna för eleverna. 

Myrvikens skola har studiegårdar, en för de yngre och en för de äldre. Där kan elever i behov av stöd få hjälp under olika tids­perioder. I studiegårdarna jobbar utbildade lärare som kan stötta elever i alla ämnen och på alla nivåer. Det här menar Lena är guld värt och hon försöker lägga en hel del tid på att samverka med pedagogerna där.

En lärare nämnde just det för mig, att jag är mer i klasserna än de hade förväntat sig. Det känns bra.

Tidigare i yrkeslivet har Lena hunnit syssla med mycket annat. Hon är utbildad agronom och gymnasielärare i grunden och har bland annat arbetat flera år på Island. Hon har även varit lantbruksrådgivare, jobbat som lärare på Dille Gårds Naturbruksgymnasium i Ås utanför Östersund, haft egen gård i Oviken sedan 1999 med islandshästar och erbjudit tur- och barnridning, samt arbetat i grundskolan som klasslärare i F–3 och årskurs 6. 

– Det har blivit en hel del, men all samlad erfarenhet har fört mig hit där jag är i dag, säger Lena Fernlund. Jag har nog alltid varit lite sökande, men det är jag inte längre och det känns jätteskönt. 

Under de sista tre åren som hon arbetade med sina elever i lågstadiet utbildade hon sig parallellt till specialpedagog vid Örebro universitet. När det sedan var dags för VFU hamnade hon på sin nuvarande skola, Myrvikens skola, tio minuters cykelfärd hemifrån. När de senare utlyste en tjänst slog hon till och sökte. 

– Det var bra tajming. Mina 1–3-elever skulle gå ut trean och jag ville ogärna lämna en klass  mitt i, så det var nu eller om tre år som gällde. 

För närvarande har Myrvikens skola ytterligare en specialpedagog på 60 procent som går i pension nu vid nyår. Därefter blir Lena ensam med uppdraget. 

– Redan under min VFU tyckte jag att de hade så många möten, jag tänkte att jag inte skulle fixa att inte få vara mest med eleverna. Visst, många möten är nödvändiga men jag försöker hitta min roll och styra mer själv. Jag försöker ägna mer tid ute i klasserna än vad tidigare specialpedagoger har gjort. En lärare nämnde just det för mig, att jag är mer i klasserna än de hade förväntat sig. Det känns bra, säger Lena Fernlund och påpekar att det är självklart att hon ska vara ute i klasserna så mycket det går för att kunna stötta på gruppnivå. 

Men allt är inte rosenskimrande, yrket har även sina utmaningar. 

– Läroplanen och betygssystemet i skolan är inte det bästa för de elever som hamnar på mitt bord nu, säger Lena Fernlund. Exekutiva funktioner är viktiga för att uppnå kunskapsmålen i dagens skola och för vissa elever är detta en mycket stor utmaning. Hur ska man axla det oket, det går inte. Samtidigt måste det gå.

Lena tycker att det är viktigt att utgå från att det inte är eleverna som har problem, utan att det är skolan som har det. Det är alltså skolan som ska anpassas och inte eleverna. Att vi har obligatorisk skola och vissa ändå klassas ut tycker hon är både eländigt och frustrerande. 

– Vissa elever blir nedtryckta av systemet, och vi är medspelare. Jag vill vara med och bygga människor, inte prestationer.

LÄS ÄVEN

Distansundervisning som särskilt stöd – Uppsala och Göteborg först

Skolan måste förstå utmaningarna med flerspråkighet

Som bäst när det tar emot – allt om Diana Storviks nya bok