Ett kollegierum i en skola i Budapest var arbetsrum för projektgruppen under några dagar. Tamas Farzadi är rektor och leder arbetet.
Specar i europeiskt samarbete
Erasmusgruppen består av skolpersonal, forskare och lärarutbildare som funnit varandra i det gemensamma projektet. Här i en internationell engelskspråkig skola i Haag.
Inkludering När den EU-finansierade projektgruppen för inkludering träffas blir de nationella skillnaderna tydliga – liksom de utmaningarna. Men via samtal och fallbeskrivningar stärks den gemensamma grunden.
LÄS MER Elin Z: ”Inkluderingshaveriet är att vi inte inkluderar”
Internationellt sett är inkludering ett okontroversiellt ord. Men det betyder inte att det inte är omdiskuterat. Specialpedagogen och författaren Helena Wallberg har varit med om många och långa begreppsdiskussioner sedan hon blev koordinator för en europeisk projektgrupp inom Erasmus, som nu har enats om att dela upp inkludering i dels en teoretisk förståelse för begreppet, dels en operativ, praktisk process.
Ibland slirar vi på ordet, när inkludering handlar mer om anti-diskriminering än om en skola för alla.
– Det senare är vårt fokus, och det har varit en lärorik resa att förstå olika kulturers påverkan på hur man ser på inkludering och på de samhälleliga förutsättningarna, säger Helena Wallberg.
– Det som är intressant är att ingen någonsin ifrågasätter inkludering i andra länder, där det uteslutande är ett viktigt ord i skolsammanhang.
Inkluderingsarbetet har förstås olika förutsättningar. I en del länder har man knappt börjat tillåta barn från minoritetsgrupper rätten till utbildning medan andra länder ser det som en självklar rättighet för alla.
Helena Wallberg säger att hon ofta tänker på forskaren och pedagogikprofessorn Clas Nilholms begrepp ”svag och stark inkludering” när det talas om det praktiska arbetet:
– Ingen vill erkänna att de inte jobbar med inkludering, det är en statusmarkör för modernitet och medvetenhet, men ibland tycker jag att vi slirar på inkluderingsordet. Det tenderar i vissa sammanhang att handla mer om anti-diskriminering än om en skola för alla.
När Erasmusgruppen samtalar om inkludering märks det tydligt vilka länder som har en styrning uppifrån för inkluderande skola och vilka som lämnar det åt skolorna själva. De som lämnas ensamma famlar i det kategoriska perspektivet och försöker till exempel inkludera kategorier som romska barn och elever med sjukdomar och funktionsnedsättningar.
– De här diskussionerna är en del av vårt projekt, att söka det som förenar oss värderingsmässigt och praktiskt. Samtalen är mycket värdefulla för vårt inre lärande i gruppen.
Ett uppdrag inom projektet är att skapa fallbeskrivningar som fokuserar på faktorer som främjar inkluderingsarbetet och som ska inspirera andra i deras motsvarande arbete – som om mentorsprogram, individuella elevers resor genom skolan, transspråkande och delaktighet. En fallbeskrivning handlar om att stärka specialpedagoger och speciallärare i Sverige genom ett forum för nätverkande och professionsutveckling.
– Jag hade turen att träffa specialpedagogen Viktoria Lundström i Paris, där vi båda medverkade på den internationella inkluderingskonferensen på Unesco. Vi pratade mycket om hur framtiden kan komma att se ut för vår profession och vad som kan göras för att stärka den i stället för att utarma den.
Det är lärorikt att se hur andra länders kulturer påverkar synen på inkludering och samhällets förutsättningar.
Ur detta föddes forumet LION, en akronym för Learning, Inclusion, Opportunities, Networking. Helena Wallberg och Viktoria Lundström vill pröva om en serie digitala kompetensutvecklingsträffar kan vara ett sätt att stärka professionen både individuellt och som grupp.
– Vi tror att det finns en potential i detta eftersom det är kostnadsfritt och inte ingripande i vardagen på det sätt som andra insatser kan och måste vara. Och intresset har varit enormt. Vi tror inte att det är slump, givet de förändringar som aviseras politiskt och det tryck som många upplever på specialpedagogik, utifrån ett ganska gammaldags synsätt.
I den europeiska gruppen har specialpedagoger hög status och anses vara av stor vikt för utvecklandet av inkludering. Men även om andra länders skoldebatt inte är lika politiserad och polariserad som den svenska så känns vissa delar av den igen – diskussionen om specialpedagogiska åtgärder som lärare lämnas ensamma med är lika lite ”typisk svensk” som specialpedagogik i stort.
– En rektor på Malta frågade mig hur man gör i Sverige för att få lärare och specialpedagoger och andra ”specialister” att samarbeta mer, berättar Helena Wallberg.
– Och en rektor från Ungern efterfrågade mer specialpedagogisk insikt, eller snarare inkluderingskompetens, hos lärarna och funderade över hur det ska åstadkommas när de inte har specialpedagoger på skolan. När jag berättade att specialpedagoger är ett utrotningshotat släkte i Sverige blev de förvånade. ”Varför då?” undrade de.
Inkluderingsprojektet inleddes med samtal om skola, undervisning och professionell utveckling i ett klassrum i en skola på Malta.
– Sedan reflekterade några över om det kanske är för att specialpedagoger som har högre utbildning och lön kostar för mycket. ”Kanske vill man spara pengar i Sverige genom att ta bort denna dyrare yrkesgrupp?” funderar de. Jag erkände att jag faktiskt inte hade tänkt så, vår svenska debatt tar ju bara upp att inkludering är ett sätt att smygspara pengar. Men här kanske finns stoff till andra konspiratoriska tankar? Det tycker i varje fall mina europeiska samarbetspartners!
LÄS ÄVEN
Larmrapport: Otillräcklig kvalitet i särskilda undervisningsgrupper
