”Ingen behöver någonsin känna sig ensam här”

LÄS MER ”Välkommen till oss specar också, Edholm! Vi vill prata EHT”

Rättelse: Det är inte lärartätheten på Noblaskolan som är högre än rikssnittet, som det stod i en tidigare version av denna text, utan andelen behöriga lärare.

Det är tidig torsdagseftermiddag och aktivitet i varje hörn av skolgården när många ska samsas om utrymmet. Här på Noblaskolan i Saltsjö-Boo går nästan 1 000 elever, från förskoleklass till nian samt i en integrerad förskola. I den senaste kvalitetsrapporten framgår att de har fler lärare med behörighet än rikssnittet, och att elevhälsan har en central roll. Det är sålunda en diger elevhälsogrupp som tar emot kring det ovala bordet i Studion för elever i årskurs 4–6 på andra våningen i A-huset. Förutom rektor och två biträdande rektorer är två specialpedagoger, tre special­lärare, en av skolans två kuratorer, två skolsköterskor och skolans psykolog på plats.

Det här är inte ett kontorsjobb, det är ute i klassrummen det händer.

Att ha ett stort elevhälsoteam är självklart en styrka, det finns många kompetenser i gruppen och nästan alla har egna yrkeskollegor att diskutera idéer och samverka med. 

– Vi har alla mycket att göra även på vår skola och visst finns det stress även här, men vi är ett välfungerande team med ett gott samarbete, och vi samverkar bra med övrig personal på skolan, säger Anna ­Larsson som är speciallärare i de yngre ­årskurserna.

Att inte stå ensam i sin roll på skolan är något även kuratorn Linda Ström uppskattar. Hon har alltid sin kollega Julia Fiskáare att bolla med. 

– För mig innebär det en otrolig trygghet. Dessutom är det mycket roligare att driva saker tillsammans, säger hon. 

– Ja vi stöttar varandra, man är aldrig ensam, exempelvis om man behöver vara obekväm i någon situation. Då finns alltid en kollega som stöd, säger Hanna McCarthy, specialpedagog med ansvar för F–4. 

Det märks att de känner varandra väl, stämningen är god och när de berättar om sin arbetssituation blandas allvar med många skratt och glada tillrop. Många av dem har varit skolan trogna länge, det finns en grundstomme och en grundtrygghet i gruppen, vilket är något som underlättar samarbetet, poängterar teamet.

– Det finns också ett tätt sam­arbete mellan oss specialpedagoger och speciallärarna, med en tydlig ansvarsfördelning av vem som ska göra vad, säger Hanna McCarthy. Dessutom har vi en rektor som vet skillnaden på våra roller, och så är det ju inte på alla skolor.

En tydlig mötesstruktur framhålls också. Tidigare var det vanligt att man fångade varandra på språng i korridoren, att lärare lyfte ett problem som behövde åtgärdas när de slumpmässigt stötte ihop. Men för att komma bort från det infördes i stället öppna EHT-möten dit lärarna är välkomna.

– Nu är det den arbetsgången som gäller, att de kommer till oss, det är vägen in. På våra möten deltar alla professioner och vi får därmed med alla perspektiv, alla har vi olika ingångar vilket är bra för lärarna att se, och mötet blir det första steget i processen, säger Hanna McCarthy. 

– Ja, om man vill göra en anmälan om särskilt stöd finns det nu en tydlig struktur för det, inflikar Ulrika Zätterqvist, som arbetat som rektor på skolan i åtta år. 

Även alla elevärenden har en tydlig gång vad gäller hur man ska gå vidare och vem som gör vad. Dessutom finns uppföljande möten, vilket är en trygghet för lärarna. De kan boka in sig själva på sådana möten men kan också bli kallade.

– Vi har ambitiösa lärare och många kommer på de öppna mötena i stället för att se i korridormöten, som ofta var fallet förr, säger Henrietta Gahmberg, speciallärare på hög­stadiet.

– Förra året införde vi schemalagda samverkansmöten där speciallärare och specialpedagog diskuterar undervisning på gruppnivå med en årskurs i taget, detta utefter resultat på screeningar och frågor vi ofta får från vårdnadshavare, lärare och elever, tillägger Hanna McCarthy. 

En annan sak som teamet lyfter fram är att både specialpedagoger och speciallärare är aktiva ute i verksamheten. 

– Det här är inte ett kontorsjobb, det är ute i klassrummen det händer. Visst handlar arbetet även om dokumentation och annat men det är viktigt att man visar sig i verksamheten, säger Kristina ”Kicki” Saxin, speciallärare i årskurs 4–6. 

Noblaskolan består av flera olika byggnader, A till F, och flera av dem som ingår i elevhälsoteamet är utspridda på skolan för att vara nära ”sina” respektive verksamheter. De träffas självklart när det är dags för elevhälsomöten, men numera har de även gemensamma möten i det egna arbetslaget – och då utan att skolledningen är närvarande. 

– Tidigare ingick vi som en del i exempelvis F–3-arbetslaget, men sedan fyra år tillbaka har vi ett eget EHT-arbetslag och det betyder mycket, säger specialläraren Henrietta Gahmberg. Det ökar förståelsen för våra olika yrkesroller och vi lär också känna varandra bättre. Det blir en bra gemenskap, vi är varandras arbetskamrater, ett lag, och det blir ett annat fokus än tidigare eftersom vi som är med står för samma sak.

Vikten av att trivas på sitt jobb och ha en ledning som prioriterar elevhälsan är annat som dyker upp i diskussionen kring bordet, liksom att de alla strävar efter att hitta lösningar. De poängterar också att det är högt i tak, och att de till skillnad från många andra skolor inte har en rektor som alltid säger stopp och nej. De berättar exempelvis om gången när de ville testa en ny sorts samverkansmöten med lärarna och fick svaret: ”Kör!”  

– Vi kan också justera och styra om, ingenting är statiskt, säger rektor Ulrika Zätterqvist.

”Ja, tänk vad bra vi är!” utropar någon vid bordet och alla skrattar.

Men självklart dyker det upp konflikter och stressiga situationer även på Noblaskolan. 

– Vi har vår vardag här också med olika svårigheter, men med vårt samarbete blir allt både enklare och mer hanterbart, säger specialläraren Anna Larsson. Jag är stolt över elevhälsan och det arbete vi gör. Vi kan absolut klappa oss själva på axeln.

LÄS ÄVEN

Utbyggd elevhälsa kan lösa komvux-krisen

På spansk praktik med elevhälsan

Speciallärare: ”Finns evidens för EHT-upplägget?”