Därför undviker förstelärare att ställa kritiska frågor

Många förstelärare gör en välvillig insats när de leder sina kollegor i arbetet med kollegialt lärande, men man når inte riktigt ända fram, enligt forskaren Frida Grimm, doktorand i pedagogik vid Umeå universitet. Hon har i sin avhandling studerat vad förstelärare och lärare är vana vid att samtala om under det kollegiala lärandet, och det man inte pratar så mycket om.

– Jag har också tittat på vad förstelärare är medvetna om att de gör, och det man är mindre medveten om, med syftet att förstå försteläraruppdraget och hur det praktiseras, säger hon.

Osynliggör ledarskapet

Hennes avhandling består av flera delar. I en av dem intervjuade hon 14 förstelärare, 29 lärare och 11 rektorer på fyra olika skolor.

– I det fallet såg jag att man tenderar att osynliggöra förstelärares ledarskap, vilket begränsar deras möjlighet att ”leda för lärande”.

I en annan delstudie följde hon tre förstelärare under deras träffar med kollegorna, då kollegialt lärande stod på dagordningen. Frida Grimm kunde se att förstelärarna var bra på att stötta lärarna. De fick sina kollegor att öppna upp och föra samtal om vad man gör dagligdags i sin undervisningspraktik.

– Däremot handlade det kollegiala lärandet mycket om konkreta metoder som IKT-verktyg och bildstöd och när lärarna hade testat en metod resonerade man om den i termer av en magkänsla. Försteläraren bekräftade lärarna och samtalade om varför det är viktigt att arbeta på ett visst sätt, men för att det ska bli ett djuplärande måste man titta kritiskt på sin undervisning och det gjorde man inte, säger hon och fortsätter:

– De tog inte tag i de mer abstrakta samtalen. Det vill säga hur vi ser på lärande och vår undervisning. Varför gör vi som vi gör? Och vad händer med elevernas lärande när vi gör det?

Utveckling kräver utmaning

Den typen av frågor är enormt viktiga, konstaterar hon, eftersom man behöver ett utmanande och undersökande förhållningssätt för att utvecklas.

– Förstelärare tenderar att förhandla bort de kritiska aspekterna. Mycket på grund av att karriärreformen är känslig. De vill inte framhäva sig själva och då blir det ganska svårt att ställa kritiska frågor eller att utmana sina kollegor. Det vill man undvika till varje pris, även om man är medveten om att sådana frågor behövs.

En orsak till att det har blivit så här är att lärare, förstelärare och rektorer är ganska ovana vid att prata om lärarledarskap, enligt Frida Grimm.

– Att våga ta en förstelärarroll och bygga en ledaridentitet är inte alltid så lätt och kräver stöd. Dessutom kan förstelärarens uppdrag vara väldigt vagt formulerat och här kan läraren stärkas av att uttryckligen ges ett uppdrag där man säger att det är ett ledarskapsuppdrag. Det sägs ofta lite mellan raderna och då kanske försteläraren inte tänker på att man ska bygga en ledaridentitet.

Att leda och bli ledd

Frida Grimm anser att det finns ett behov av att reflektera över vad det innebär att leda lärare, när man själv är lärare. Samt vad det innebär att ledas av en lärarkollega.  

– Jag menar att det är en gemensam konstruktion. Dels krävs det att rektorer ser uppdraget som ett ledarskapsarbete. Och dels måste förstelärare våga inta den rollen samtidigt som lärare måste tillåta dem att göra det.

Är det möjligt att åstadkomma den förändringen?

– Ja, det är jag övertygad om, men det krävs medvetna val på alla organisationsnivåer för att skapa ett lärarledarskap som främjar undervisningsförbättring och stärker elevers lärandeprocesser. De valen behöver bygga på kunskap om både det explicita och det som sker mer i det dolda. För att åstadkomma en förändring menar jag att skolor behöver intensifiera sina samtal om lärarledarskap. Jag hoppas att min avhandling kan vara ett bidrag till sådana diskussioner.

Här hittar du Frida Grimms avhandling: ”Ledarskap för lärares lärande: förstelärare som lärarledare”