Professorn som förnyar undervisning – och surfing

Det var Ola Helenius första matematikdidaktiska konferens, på Malmö universitet i maj 2003, med många världsledande forskare på plats. ”Preparation of Mathematics Teachers for the Future.”

Och Ola fascinerades. Men inte så mycket av prominensen och forskningen som av vad som saknades:

– Huvudpoängen verkade hela tiden vara att ”det behövs mer forskning” om ditten och datten, för att vi ska kunna förbättra skolans matematikundervisning. Fanns det inte tillräckligt med kunskap om det för att komma framåt? Varför inte fokusera mer på att verkligen försöka göra något?

I dag har den där funderingen både förändrat tusen matematiklärares sätt att undervisa och påverkat skrivningen av den nya läroplanen.

– Jag känner exakt likadant fortfarande, och det är därför som jag har intresserat mig för både konkret undervisningsutveckling och storskalig implementering. Jag tycker inte att det är så intressant att göra forskningsprojekt med några få lärare på en skola, det intressanta är vad man kan få att funka på skolhuvudmannanivå eller i ännu större skala.

Ansiktet och rösten åt TRR-metoden

Ola Helenius är mest känd som … designer av vindsurfingbrädor, faktiskt. Vi återkommer till det. Men i skolsammanhang är han förstås professorn som tillsammans med kollegor på Nationellt centrum för matematikutbildning (NCM) gett ansikte och röst åt TRR-metoden, ”Tänka, resonera och räkna”, som snabbt sprider sig i svenska F–3-skolor.

Hittills har ett tusental lärare använt metoden. ­Eleverna som varit med från början går i dag i årskurs 6. Materialet täcker aritmetik och algebra och är ­alltjämt under utveckling.

Metoden började utvecklas redan 2010 och presen­terades först som TRR-f, ”Tänka resonera och räkna i ­förskoleklass”, vilket också var titeln på en bok som kom 2014, av Helenius och medforskarna Görel ­Sterner, Ingvar Lundberg och Karin Wallby.

– Idén kom i grunden från Görel och Ingvar. Ingvar Lundberg var ju den stora nestorn inom läsforskning i Sverige och hade redan utvecklat Bornholmsmodellen för tidig läsinlärning, med fokus på språklekar. Han tyckte att man borde kunna göra något liknande i matematik, med fokus på förskoleklass.

Metoden mötte massivt motstånd

Ola Helenius beskriver utvecklingsarbetet som tufft. Det krävdes att han och medarbetarna bars av en stark egen övertygelse eftersom de mötte mycket motstånd.

– Inte från lärarna, men från andra som tyckte att det var lärarnas jobb att bestämma hur undervisningen skulle se ut, en idé som präglat styrdokument och hela skolsystemet från 1990-talet och framåt, säger han.

Med hjälp även av Anna-Ida Säfström utvidgades modellen för hela lågstadiet.

– Vi valde konsekvent bort sätt att introducera någon viss matematik som kanske var lätt att undervisa men som senare ofelbart ledde till missuppfattningar. I stället konstruerade vi en solid kognitiv grund för de viktigaste aritmetiska begreppen, som skulle hålla i längden.

– Nästan allt vi gjorde då tycker jag fortfarande ­håller, men den teoretiska grunden och min egen förståelse för hur allt hänger ihop har utvecklats. Nu kan vi sortera ut vad som är mest fundamentalt och hur saker hänger ihop.

”ibland tror jag att jag har tänkt mer på multiplikation än ­någon annan i historien.”

Efter 2017 har en kollegial fortbildningsmodell och en kommunal processmodell för skolutveckling tillkommit.

– I stort fungerar det nog ungefär som vi tänkt oss, men vi har ju också lärt oss mycket om hur stor variation det är mellan kommuner och konkret om hur mycket mer komplex TRR-modellen är i relation till hur lärare vanligtvis arbetar.

Deltar i läroplansutveckling för andra gången

Två gånger har Ola Helenius varit med och utformat nya läroplaner. Först förskolans reviderade läroplan 2010, och nu som expert i den nya läroplansutredningen som lett fram till betänkandet ”Kunskap för alla”. Och det finns på sätt och vis en personlig koppling mellan uppdragen.

– Det jag fick mest genomslag för var att man inför skrivningen av kursplanen tar fram ett förarbete med ställningstaganden och detaljbeskrivningar av hur kursplanens texter ska tolkas, som ett slags kommentarmaterial på förhand. Och det var exakt vad vi gjorde 2010, när vi skrev ”Förskola i utveckling”.

”Det ska bli enklare och enklare att kunna matte”

Nu ska Ola Helenius för Skolverkets räkning skriva sådana ämnesspecifika instruktioner, med utgångspunkt i den exempelkursplan han utformade inom läroplansutredningen.

Samtalet betyder mycket inom TRR. Vilka är ­nycklarna för att öppna matematiklektionen som ett rum för samtal?

– Det handlar mycket om klassrumsnormer och om att skapa ett klimat där elever vill dela med sig av sina matematiska tankar. Läraren behöver stimulera till ­eller rentav kräva argument, och visa hur dessa argument bygger upp matematiken och skapar ­sammanhang.

Klassrummet ska kännas tryggt?

– Ja, med en anda av att det är normalt att prata om sina matematiska överväganden även om man inte vet om man gjort rätt. Jag tänker på de här sakerna i ­termer av trygghetsstruktur. I typisk undervisning jobbar många med mestadels lätta uppgifter som de klarar, men över tid förlorar allt fler fotfästet och förstår inte hur matematiken hänger ihop. Det som är enkelt på kort sikt blir svårt på lång sikt. Och jag vill ha trygghet på lång sikt. Det ska liksom bli enklare och enklare att kunna matte, för att man känner igen sig mer och mer i matematikens språk och metoder.

– Men på enskilda lektioner ska man i stället främst jobba med saker som man inte klarar fullt ut. Det är ju ingen unik idé, det är typ Vygotskij rakt av, men det som är svårt är att organisera den undervisningen över tid så att det funkar så här för hela spektrumet av elever. Och med läroboksdriven undervisning är det nästan omöjligt.

Du slår ett slag för heklassundervisning?

– Ja, för nästan alla. De flesta lärare jag träffar verkar vara bra på att både känna av och anpassa undervisningen till olika elever. Så jag tror att formaliseringen av individuella anpassningar är en dålig idé.

– Däremot tror jag att vi kan analysera varför så många inte får godkänt i matematik och fundera ut hur en undervisning som undviker det ser ut. Men jag tror inte att enskilda eller ens grupper av lärare kan göra det. Det måste vara en mer övergripande analys som leder till förändringar på en djupare nivå.

Det pratas mycket om mängdträning nu, repetitionsövning, att nöta in kunskaper … Hur hittar vi balansen?

– Den mesta mängdträningen sker inom kapitel i läromedlen som nästan alla elever arbetar med, säg, ett kapitel om bråk. Men sedan återkommer inte bråk förrän nästa år. På motsvarande sätt förekommer ingen algebra mellan algebrakapitlen. Ensidig träning utan strukturerad återkallning i nya sammanhang är det psykologiskt sämsta sättet att lära sig på. Men om man kombinerar en genomtänkt repetitionsstruktur med att också bygga det matematiska begreppsnätet på ett smart sätt kan man också göra det enklare att rekonstruera det bortglömda, eftersom det har trådar till många andra saker.

– I mitt senaste projekt Algebramåndag som leds av Linda Ahl jobbar vi med fyra kommuner. Det är algebra och strukturerad aritmetik en dag i veckan, hela vägen från förskoleklass till gymnasiet. På så sätt kan det absolut viktigaste i matematiken repeteras hela tiden.

Hur formades ditt fokus på just tidig matematik­inlärning?

– En viktig sak, mitt i allt det slumpartade, var att Göran Emanuelsson gav mig Alan Bishops arbete om de sex matematiska aktiviteterna och plockade in mig i ett projekt om förskolan – på min första dag på Nationellt centrum för matematikutbildning på Göteborgs universitet 2001. Och ännu viktigare att jag fick börja arbeta med Görel Sterner. Hon hade ett enormt försprång och pratade om den tidiga matema­tiken i ­kognitiva termer, i en tid då kognitionsperspektiv knappt existerade i Sverige eller i den matematik­didaktiska världen över huvud taget.

– Görel och jag pratade i telefon säkert en timme om dagen, om hur man egentligen förstår den grundläggande aritmetiken och hur den skulle kunna undervisas bättre …

Din avhandling är inom det området?

– Nja, min avhandling är i ren matematik, men råkar handla om algebra och multiplikativ talteori, så det finns en koppling. Men jag har ägnat hundra gånger mer tankeenergi åt att tänka på hur grundläggande multiplikation i skolan fungerar rent psykologiskt! Ibland tror jag att jag tänkt mer på multiplikation än någon annan i historien. Jag får fortfarande nya insikter om sånt som kan verka matematiskt trivialt, men som är mycket komplicerat ur ett inlärningsperspektiv. Man måste hitta sätt att undervisa som kanske är svårare i stunden men har bättre effekter på fem, tio års sikt.

Kan du ge ett exempel?

– Ja, ta likhetstecknet. Ett etablerat standardresultat inom forskningen om tidig algebra är att det är ett stort kognitivt steg för elever att gå från operationell till relationell förståelse för likhetstecknet. Men det är bullshit, som jag ser det. Det handlar inte om något svårt kognitivt steg utan om att det är svårt att reparera undervisningsskador.

Och den skadliga undervisningen här är …?

– Att ägna flera år åt att se likhet i beräkningsuppgifter som 3+5=_. För mig är det helt självklart att man helst inte ska syssla med sådana uppgifter alls när man introducerar likhet, utan bara jobba med likhetstecknet i uppgifter som handlar om relationer mellan uttryck, som 2+3=_+4 eller 3*4=_*2. Allt som man tycker är viktigt på sikt bör man från början göra så att den långsiktigt viktiga förståelsen stärks och andra förståelser undertrycks.

Skolan en fast punkt sedan uppväxten

I skolan var Ola Helenius ”en lat elev, men praktisk för lärarna”, i meningen att han gjorde vad som förväntades. Oförberedda prov var bäst för då slapp han plugga. I matte fick han visserligen en femma, men det var inte förrän på doktorandutbildningen han insåg hur bra de som är riktigt bra på matte är.

– Jag insåg att jag inte är särskilt bra på problemlösning. Jag är ingen klurare. Men jag är bra på struktur och skapar lätt en idé om hur saker hänger ihop.

Skolan var en fast punkt i Ola Helenius liv redan innan han själv började i den. Mamma var nämligen lågstadielärare, senare rektor och speciallärare, och jobbade även med centrala skolfrågor inom Örebro kommun. Så till och med de lite mer storskaliga skolfrågorna följde med i bagaget hemifrån.

Och hans pappa var varuhuschef och hade andra jobb inom KF/Coop, vilket ledde till att Ola som ung började jobba på en fotoavdelning, och senare i en fotobutik, och sedan för Fuji Film centralt med att installera fotolabb i andra fotobutiker.

Surfing, cykling och doktorerande

Ett annat intresse som hängt med från barnsben är vattensport. Ola Helenius är vindsurfare på toppnivå och designar vindsurfingbrädor åt ett internationellt företag.

– Jag höll på med vattenskidor, wakeboard och vindsurfing hela somrarna. Jag har också åkt mycket utförsåkning och byggde under gymnasietiden egna snowboards med min kompis. Jag cyklade mycket mountainbike också och blev närmast besatt av olika fjädringskonstruktioner till cyklar. Jag hade en väldigt välbesökt webbsida med olika teorier om saken! Om man sökte på ”mountainbike suspension” i slutet av 1990-talet låg min sida i topp.

– Under min doktorandtid gick en tredjedel av tiden till mountainbiketeori, en tredjedel till att konstruera program för design av vindsurfingbrädor och en tredjedel till själva doktorerandet. Men så har vindsurfingen också blivit kvar som en stor del av mitt liv. Senast i går, till exempel … då gick jag upp klockan tre på morgonen, åkte till en liten stenstrand söder om Torekov och vindsurfade i sex timmar innan jag körde hem igen.

Ola Helenius är alltså mer känd som vindsurfing­brädesdesigner än som professor, ett jobb som medför regelbundna resor till platser med vind och stora vågor.

– En gång stod jag på en strand på Kap Verde, efter att ha kört bil en timme genom en stenöken, när en annan bil dök upp och en kille kom fram och frågade: ”Are you Ola Helenius?”

En annan gång skulle Ola föreläsa om ett matteprojekt i Varberg, som råkar vara Sveriges vindsurfinghuvudstad. En av lärarna, som också var vindsurfare, utbrast: ”Ola Helenius? Håller han på med matte?”