Bup-läkaren: Lärare lämnas ensamma med elevernas tunga problem

Maria Unenge Hallerbäck, överläkare på bup i region Värmland och vetenskaplig sekreterare i Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri (SFBUP), tycker att den struktur som organiserar dagens elevhälsa inte enbart överger barnen – utan även lärarna.

– Förut var skolhälsovårdens uppdrag att ”ansvara för att följa elevernas utveckling, bevara och förbättra deras själsliga och kroppsliga hälsa och verka för sunda levnadsvanor”. Men sedan ändrades skollagen år 2010. Då stärktes elevhälsans uppdrag att stötta elevens utveckling mot utbildningens mål. Med alltmer fokus på skolans kunskapsmål, säger hon.

Kände barnen bättre

Tidigare hade elevhälsan ett ­annat uppdrag och elever kunde ha en regelbunden kontakt med kurator eller ­skolsköterska, berättar hon.

– Elevhälsans personal kände barnen och det fanns ett nätverk av vuxna på skolan som var kopplade till barn med psykiska problem, säger Maria Unenge Hallerbäck och fortsätter:

– Vi på SFBUP anser att elevhälsans ändrade uppdrag har resulterat i att kuratorer, skolpsykologer och sköterskor främst ger råd till lärare, snarare än att lägga tid på eleverna.

Konsekvensen, poängterar hon, blir att barnen inte har någonstans att vända sig för att få professionell hjälp i skolan. Och att ansvaret därför faller på redan stressade lärare, som känner oro för sina elever, att hantera tung elevproblematik som de inte har utbildning för. Lägg därtill att många lärare känner att de inte får tillräckligt stöd av elevhälsan, om ens någon alls, vilket framgår i Ämneslärarens enkät.

– Det är som att läraren är den enda vuxna som eleverna har att vända sig till, säger Maria Unenge Hallerbäck.

Saknas professionella vuxna som kan lyssna

Enligt hennes egen erfarenhet är det många lärare som upplever att det fanns en tryggare bas inom elevhälsan tidigare.

– Systemet är så tunt för barnen i dag. Även om skolarbetet och kunskapsmålen är viktiga, så finns det en massa andra problem: tankar och känslor som barn och ungdomar kämpar med, och det borde finnas professionella vuxna i skolan som kan lyssna och trösta dem. Det är inte bra att de bara är hänvisade till sina lärare och till sina föräldrar.

Maria Unenge Hallerbäck har själv sett hur snett det kan gå om inte elever får rätt hjälp i skolan.

– Elever som inte känner sig trygga i skolmiljön slutar att gå dit. Det var inte alls lika vanligt för tio år sedan. Men jag vill inte peka ut någon. Det här är ett strukturellt problem som ställer orimliga krav på lärarna.

Framöver planerar SFBUP att upprätta en kontakt med olika lärarorganisationer för att försöka få till en förändring i de här frågorna.

– Vi har redan bjudit in till en dialog med Skolverket angående den här problematiken, men vi når tyvärr inte fram, säger Maria Unenge Hallerbäck.