Matte med facit i hand

Det sägs att det stolta fotbollslaget Åtvidaberg FF:s fall inleddes, när högste chefen för företaget Facit på sitt skrivbord fann en märklig tingest, som plockats hem av en säljare i Japan.

– Jaha, och vad är det här för något?

– Det kallas miniräknare, chefen.

– Och den är … elektronisk?

– Ja, och funkar som våra egna handdrivna räknemaskiner. Är framtiden, sägs det.

Varvid chefen vred och vände en stund på underverket. Provtryckte in några tal på måfå. Kollade om summan, som dök upp i rött på den pyttelilla skärmen, stämde.

Att skolan aldrig borde ha lämnat griffeltavlor, kulramar, palinspel och räknestickor för elektroniska prylar, kan förstås blott en hopplös nostalgiker tycka.

Och förpassade sedan miniräknaren djupt ner i en låda med orden:

– Nä, det här är bara en fluga, tro mig!

Strax senare anlände världens då främsta fotbollslag Bayern München till det lilla 7 000-hövdade samhället och fick stryk med 3-1 av det ÅFF, som året efter skulle ha sju man i den svenska VM-truppen.

Resten är inte lika kul – vare sig för ÅFF eller huvudsponsorn Facit. Att ha nobbat miniräknaren innebar att Facit missade hela den elektroniska revolutionen. På några år föll företaget som en sten – precis om det fotbollslag man försåg med slantar till nya spelare.

Men kanske miniräknaren även knäckte den svenske skoleleven?

Jag minns själv när den elektroniska räknedosan tog över mattelektionerna – det måste ha varit just runt VM 1974 – och hur vi plötsligt förvandlades från duktiga huvudräknare till teknikens slavar.

Fram tills dess hade världshistoriens alla elever drillats i den nyttiga konsten att lösa problem med hjälp av tankekraft.

Alla kunde rabbla sjuans tabell i sömnen. Alla slängde snabbt ihop 124+13+76 med ettor i minne, samtidigt som de nonchalant sköt iväg ett suddgummi mot tjocka Gudruns bänk. Oavsett om man tänkte bli bonde, snickare eller köpman måste man också vara en duglig räknenisse.

Själv var jag stolt som en tupp när pappa skänkte mig en gulnad räknesticka ur sin skrivbordslåda och lärde mig använda den som blindkäpp i matematikens skummaste gränder. Måste vara höjden av tekniskt hjälpmedel, tänkte jag stolt. Nästan som fusk.

Om man inte räknade de där ­kulramarna som på tv hanterades av kvicka kineser, förstås. Tusenåriga räknemaskiner av trä, där flinka pekfingrar knäppte fram roten ur 32341969 snabbare än Ralf Edström snöt sig. Ryktet sa att mina egna föräldrar haft sådana i sin barndoms skola på 1700-talet, typ.

Miniräknaren, däremot ...

Jag minns att vi snabbt lärde oss räkna fram roliga slutsummor; typ att ett visst antal bilar drog 71077345 liter bensin, som när räknedosan vändes upp och ner bildade ordet ”ShELLOIL”.

Eller insåg efter blott några tryck, att det nog låg en sanning i den gamla legenden att schackspelets uppfinnare begärde det omöjliga, när han bad kejsaren av Kina om dubbelt så många riskorn för varje ny ruta.

Fin Bra att ha-grej, den här fiffiga miniräknaren, utan tvekan.

Omöjlig att avvara än i dag, absolut.

Och att skolan aldrig borde ha lämnat griffeltavlor, kulramar, palinspel och räknestickor för elektroniska prylar, kan förstås blott en hopplös nostalgiker tycka.

Men att miniräknaren sänkte både mitt favoritlag och allas vår förmåga att räkna ut tal i huvudet, vet jag numera bestämt.

Så här med Facit i hand.