Möt läraren bakom hyllade Paxböckerna

På en middag, för tolv år sedan, undrade deckarförfattaren Åsa Larsson om någon kunde tänkas vara hundvakt till Trassel.

Jo, mellanstadieläraren och forskaren Ingela Korsell erbjöd sig snabbt att vara stödfamilj.

Då kände hon och Åsa Larsson inte varandra. Än mindre hade de en susning om vad hundvaktandet så småningom skulle landa i – det kultförklarade urban fantasy-eposet Pax, som har tagit Sverige (och en rad andra länder) med storm.

Skräckens funktion är att underhålla

Men nu är det till mångas sorg obönhörligen slut på äventyret om bröderna Viggo och Alrik och deras kamp för att rädda Mariefred mot mörkrets makter.

– Vi bestämde oss redan från början att skriva tio böcker. Det känns som vi har sprungit ett långt maraton och äntligen kommit i mål. Yes! Jag är glad och stolt även om det är lite tomt också. Men nu går vi vidare med egna projekt. Jag fortsätter att nörda ner mig i nordisk folktro och skriver just nu en faktabok som heter Väsenologi, det vill säga läran om väsen, säger Ingela Korsell när vi träffas en kulen förmiddag i Mariefred.

Temperaturen balanserar runt nollan och Mälaren ligger blygrå. På en holme ruvar Gripsholms slott omslutet av vatten. Tornen reser sig mäktiga och mystiska över småstadsidyllen. Stillhet råder på de folktomma gatorna.

Efter att ha läst de tio Paxböckerna är det lätt att låta fantasin skena i väg. Tiden pulsar, mörkret vandrar in …

Visst är det ett avhugget huvud på en träkäpp – Nidstången – som syns borta vid slottets orangeri. Och vad var det som snabbt skymtade förbi på kyrkogården? Kanske ett mördat, odöpt barn som är ute efter hämnd – en myling?

De populära böckerna om de fosterhemsplacerade pojkarna Viggo och Alrik är hemska, gastkramande och roliga. I ett rasande rappt tempo mixas socialrealism med monster och nordiska väsen. Det är hjärtknipande, men inte det minsta gulligt, vilket förstärks av Henrik Jonssons coola och kolsvarta illustrationer.

– När det gäller skräcken har vi dragit på och tagit i från tårna. Vi vill skrämmas rejält och unga människor tål betydligt mer än vad vuxna ofta tror. Vi sätter stor tillit till våra läsare. Men när det gäller det andra, socialrealistiska, spåret, med mobbning, alkoholism och ensamhet, har vi varit betydligt mer varsamma. Samtidigt är det viktigt att inte väja för den smärta som finns, förklarar Ingela Korsell.

Det är lite svårt att förstå hur denna behagliga och till synes rationella kvinna kan hänge sig åt isande fasor och övernaturligheter. Inte heller är hennes kontor, som ligger i inrymt i ett garage i ett hyreshus, det minst skräckinjagande. Tvärtom. Det är vilsamt inrett i gråskalor, en mix av gammalt och nytt och många levande ljus. Men i sina böcker vill Ingela Korsell ruska om och få läsarna att känna skräckblandad förtjusning.

Ingela Korsells kontor finns i ett garage i ett hyreshus. Där trivs också Trassel.
Foto: Thron Ullberg

– Skräckens funktion är att underhålla. Att bli rädd är ett tecken på att man håller fantasin och föreställningsförmågan i god kondition. Det är också ett sätt att lätta på trycket, hantera rädslor och ångest. Så har det varit sedan urminnes tider, tänk bara på folktro och skrönor, säger hon.

Själv beskriver sig Ingela Korsell som alltför vetenskapligt lagd för att kunna jaga upp sig över väsen och oknytt. Det konstaterar hon nästan lite besviket. Däremot är hon rädd för dagens verklighet med klimatförstöring och framväxande nationalism.

Men att sätta skräck i läsarna var ursprungligen inte det huvudsakliga syftet med Paxeposet. Målet var i stället att få mellanstadiepojkar att börja läsa mer.

Idén växte fram när Åsa Larsson och Ingela Korsell hamnade i samma arbetslokal, vilket i sin tur blev en följd av den delade vårdnaden om hunden Trassel.

Ingela Korsell lade sin avhandling på hyllan för att i stället djupdyka i nordisk folktro. Och resten är, som det heter, historia.

Hon är uppvuxen i en släkt full av lärare och som liten i Uppsala drömde hon själv om att en dag få undervisa.

– Men jag hade också planer på att bli veterinär eller pilot. Eller konditor och kioskägare så jag kunde äta hur mycket godis jag ville.

Så småningom landade Ingela Korsell ändå i läraryrket. Trots att det nu är 14 år sedan hon jobbade i Mariefredsskolan går ränderna inte ur.

– Rent reflexmässigt tänker jag ”det här kan jag använda i undervisningen” när jag stöter på intressanta saker. Ofta saknar jag också möjligheten att bygga långsiktiga relationer med eleverna. Däremot saknar jag INTE att sätta betyg, utvecklingssamtal och åtgärdsprogram. Jag är kritisk till att det blir alltmer mätande och kontrollerande i skolan. Ordspråket ”kon blir inte fetare för att den vägs hela tiden”, är passande för dagens utveckling. Elevernas kunskaper ökar inte för att de mäts genom fler prov, säger Ingela Korsell.

En avgörande vändpunkt i hennes liv inträffade år 2003. Då hade hon under ett och halvt år levt i ett turbotempo. Hon var klasslärare på 80 procent, pluggade pedagogik på D-nivå och hade dessutom huvudansvaret för sina små döttrar eftersom maken Pelle jobbpendlade till Stockholm.

– Min kropp sa stopp. Jag fick hjärtklappning, sömnsvårigheter, panikångestattacker och blev sjukskriven ett halvår.

Ingela Korsell trodde att hon aldrig skulle kunna komma igen.

– Då tänkte jag: ”Okej, jag är vingklippt för resten av livet. Jag kommer aldrig bli lika effektiv och stresstålig som förut.” Men tji fick jag. I dag gör jag saker som jag inte trott var möjligt. Sedan blir man förstås lite klokare med åren. Jag är på en bra plats i livet nu. Mycket bra till och med.

Så här i efterhand är hon till och med tacksam för att hon gick in i den så kallade väggen.

– Men då när det var som värst var det inte kul. Jag vet att det var någon som sa att det kunde bli ännu bättre efteråt. Och jag tänkte: ”Håll käften!” säger Ingela Korsell och skrattar åt minnet.

Hon menar att det varit avgörande att hon efter utbrändheten beslöt sig för att byta både arbetsmiljö och arbetsuppgifter.

– Annars tror jag att det är lätt att trilla dit igen. Hjärnan fick liksom plöja upp nya spår, förklarar hon.

Även Paxböckerna har plöjt nya spår och gjort djupa avtryck hos många. Kanske är engagemanget så stort att idyllen Mariefred aldrig mer blir sig lik. Hit kommer människor från när och fjärran för att gå i Viggos och Alriks fotspår. Det finns kartor för Paxvandringar och en app där lyssnaren får magiska uppdrag för att bekämpa ondskan i den lilla staden.

Hon tycker sig också ha märkt att intresset för nordiska väsen ökat.

– Det är kanske en Paxeffekt. Tidigare fanns det mycket läsning om zombies och vampyrer, men nästan inget från vår egen kultur. Det känns schysst att gräva där man står.

Och det är precis vad hon själv ska ägna sig åt framöver med hunden Trassel lurandes under skrivbordet. Snart ska Väsenologi lämnas till förlaget.