Under samtalet med barnen gör Vi Lärares reporter Jan Huss misstaget att anteckna vad som sägs.
Vi Lärares reporter gick i fällan under samtalet med barnen
Vi Lärares reporter Jan Huss fick en minnesvärd pratstund med Laura, Adem och Meliya.
Förskola
Laura, Adem och Meliya har inte fyllt tre år än.
På Fröhuset har de ingått i Stockholms universitets språkbefrämjande projekt.
Vi Lärare tog ett runda bords-samtal med trion.
– Hej, vad heter du? säger Meliya och tittar på mig genom ett förstoringsglas.
– Jan, vad heter du?
– Meliya. Jag ser dig,
– Oj, vilket fint namn. Jag ser dig också.
– Jag ser också dig, säger Laura, även hon genom ett förstoringsglas. Jag heter Laura.
Avböjer att smaka
Adem har inte tid att prata än. Han behöver byta kläder och bygga ett torn först. Tjejerna hjälper till.
– Det ska bli ett torn och det ska stå här hela dagen, förklarar Adem sekunderna innan det rasar.
Han börjar om. Tjejerna hävdar oväntat att några rosa bitar av byggmaterialet är saft.
– Rosa saft. Här, smaka, uppmanar Meliya och erbjuder mig sin salivdrypande kloss.
Jag tackar för erbjudandet men avböjer.
– Vad är det för smak? frågar jag. Jordgubbe?
– Det är rosa saft-smak. Ja, jordgubbesaft. Jordgubbe är gott. Min pappa fick ont i ögat. Vi måste åka till läkaren, oj. Min pappa är så busig. Han kan snurra runt så här snabbt, säger Meliya och snurrar.
Här, vi ska fika. Vi fikar ofta här.
Adem koncentrerar sig på bygget och läraren Carita Söderberg ser ett tillfälle att prata med honom 1–1. Han lyssnar och bygger och pratar. Tjejerna byter om.
– Jag ska ha balettskor, säger Meliya och sätter på sig ett par sandaler.
– Jag ska också ha balettskor, säger Laura och sätter på sig ett par tofflor.
Tyllkjolar plockas fram och båda verkar nöjda.
Laura försvinner till rummet intill och kommer tillbaka med en träkloss formad och målad som en tårtbit.
– Här, vi ska fika. Vi fikar ofta här.
Serverar kaffe utan salt
Hon visar tydligt att jag ska följa med, ”kom!”. Medan Laura ställer sig i köksmodulen börjar Meliya duka fram.
– Kaffe. Salt. Peppar. Mat. Vatten. Apelsin. Ketchup. Tårta. Godis, men det här är inte godis, det är medicingodis.
Laura serverar kaffet och tar en låtsassipp.
– Inget salt, jag tycker inte om salt, det är så äckligt, säger hon med en grimas.
Meliya fortsätter duka fram. Bilder på olika grönsaker läggs på bordet.
– Vad är det här? frågar jag.
– Meh, broccoli, svarar Laura lika misstroget som självklart.
Laura håller i en tygkossa, Meliya en tyggroda.
– Vad är det här? säger hon och pekar på grodans mun.
– Det är munnen, säger Carita Söderberg.
– Jag menar det här, säger Meliya och pekar.
– Det där är mungipan, förklarar Carita Söderberg.
– Det här är också mungipan, säger Adem. Och den här.
Adem fångar citronen
Han pekar på sig själv och tappar samtidigt en träcitron.
– Oj, nu föll den.
Adem plockar upp citronen men den rullar iväg.
– Haha, nu studsade den iväg igen. Jag fångade den, säger han triumferande.
Carita Söderberg, lärare på förskolan Fröhuset, följer barnens samtal och lek.
Meliya lägger sin groda på fikabordet. Laura kastar iväg den.
– Laura slängde grodan, min grodbebis, klagar Meliya.
– Jag ska lägga päron här bara, förklarar Laura.
Här gick jag i fällan
Jag antecknar vad som sägs.
– Vad skriver du, frågar Laura?
– Jag skriver det ni säger.
Laura tystnar, begrundar. Jag inser att jag precis gått i dokumentationsfällan.
– Nu ska vi ha picknick under bordet, säger Laura.
Jag blir inte medbjuden.
LÄS MER:
