Krönika
DET ÄR MYCKET som är stökigt i mitt huvud dessa skolstartsdagar. Det är många tankar som liksom ligger och bråkar med varandra huller om buller. Jag har i synnerhet funderat väldigt mycket på läraryrkets status och synen på vår profession. Jag börjar nämligen starkt misstänka att flera politiker och myndighetspersoner anser att vi lärare är komplett sinnesslöa, att vi är duktiga idioter helt enkelt.
Under lång tid matades vi med informationen att Covid-19 överhuvudtaget inte kunde komma in i svenska skolor. Vi fick veta att barn inte sprider smitta, att skolor inte på något sätt är överrepresenterade i statistiken och att vi i lugn och ro kunde fortsätta vår verksamhet. Vissa av oss funderade kanske över att vi trots detta uppmuntrades att hålla avstånd i matsalskön och sprita handtag. Det blev ju liksom lite motsägelsefullt men vi lärare är ett lojalt släkte – vi bet ihop och gjorde som vi blev tillsagda.
Under många månader uppmuntrades också barn till sjuka anhöriga att komma till skolan. De sprider ju inte smitta, berättade Tegnell. Samtidigt fick skolorna affischer från Folkhälsomyndigheten där barnen uppmanades att hålla avstånd och tvätta händerna. Vi välutbildade lärare kunde inte låta bli att klia oss i huvudet. Är inte detta högst inkonsekvent, tänkte nog många av oss. Om barn ändå inte smittar - varför ska de överhuvudtaget bry sig?
Ju längre tiden gått desto mer förvirrat har det blivit. Vi har sett kollegor och elever insjukna. Många lärare har själva drabbats hårt. Men myndigheter och politiker har frenetiskt fortsatt att klappa oss på huvudet. Skolverket säger att vi kan vädra ut viruset, möblera luftigt, minska trängsel i korridor och kapprum. Som att vi inte förstår att dessa omöjliga råd är en skenmanöver för att få oss att tro att man på riktigt bryr sig om vår arbetssituation.
Och det är nog det som stör mig allra mest – pluttifieringen av oss som yrkeskår. Vi universitetsutbildade förvaltare av kunskapsspridning behandlas som att vi vore intelligensmässigt mindre bemedlade. Låt gå för att skolan måste vara öppen av tusen olika skäl. Jag förstår varför vi behöver vara på plats och ta hand om våra barn. Men snälla tala åtminstone klarspåk. Ge oss åtminstone respekten av rakryggad ärlighet.
Enligt Folkhälsomyndighetens egen veckorapport från vecka 50 står det uttryckligen att grundskolan var den miljö där flest utbrott rapporterats i slutet av 2020. 45% av alla utbrott faktiskt. Det är klarspråk, mina vänner. Det är ord och inga visor. Men detta är några rader i en rapport som har fått skandalöst lite uppmärksamhet. Medan rapporten skrevs nöjde man sig med att låta lärare öppna fönster och sprita lärplattor. Som att vi inte fattar att man leker med vår hälsa. Som att vi inte förstår att det anses värt att offra lite lärare för samhällets bästa.
Mycket möjligt är det en nödvändig strategi. Jag är inte epidemiolog och kan inte uttala mig om det. Den här texten handlar inte om argument för eller emot skolstängning. Snarare är detta en vädjan om öppenhet mot vår yrkeskår. Lura oss inte att tro att vi befinner oss på en trygg arbetsplats. Inbilla oss inte att lite vädring gör vår arbetsmiljö till en skyddad zon. Det är att nedvärdera oss, att underskatta oss som välinformerade kloka vuxna.
Jag står inte ut med att bli förringad mer. Tala ur skägget nu, Ekström och company. Hur ser er riktiga plan ut? Tala med oss som vuxna. Hur värderar ni lärares liv och hälsa?
LÄS ÄVEN
Öppet brev till Anna Ekström: ”Kostar kunskap, hälsa och liv”
Wiman: Känner mig som matadoren i Ferdinand – gör någonting!
Regeringen ger grundskolor möjlighet till distans
