Diana Storvik om glädjen på anpassad skola: ”Här vill jag vara”

Inget formar en lärare som upplevelserna i klassrummet och mötena med elever. Är det något som löper som en röd tråd genom Vi Lärares personporträtt så är det just detta.

Diana Storvik vill addera hästars påverkan – mer om det om en stund. Men när hon pratar om skolor, kollegor och elever går dessa berättelser ständigt att koppla samman med hennes lärarfilosofi, professionella styrkor och vägval i karriären.

Som när hon fick ett överraskande mejl från en elev som hade problem med språket, och som hon aldrig hade hört säga mer än några få ord i taget, men som nu hade filmat sig själv med sin dator och klippt ihop en serie korta sekvenser till ett tre minuter långt tal och bifogat mejlet. Detta var i slutet av terminen och i samband med betygsättning.

– Jag förstod ju hur oerhört mycket arbete som legat bakom och lyssnade med andakt, säger Diana Storvik. Talet handlade om betygshetsen, om elevens tankar kring att prestationer alltid relaterades till betyg. Eleven berättade om sin kamp och om vilken seger det var för henne varje gång hon lyckats med något muntligt inför klassen, och om hur ”den segern är värd mer än ett A i betyg”. Talet berörde mig något enormt, och påminner mig fortfarande om hur viktigt det är att se varje elev som individ.

”En klass jag lärde mig mycket av”

Diana Storvik har också påverkats på djupet av större elevgrupper. Som efter att A–F-betygssystemet införts. Dess negativa konsekvenser – allt färre elever klarade grundskolan och allt fler gick ut gymnasiet utan en examen – hade verkligen börjat gå upp för Diana Storvik, som var lärare i samhällsvetenskap, religion och filosofi men som hösten innan hade tagit över en gymnasieklass som mentor.

– Jag brukar fortfarande lyfta fram just den klassen som klassen som fick mig att vidareutbilda mig till specialpedagog, berättar hon. Jag tog över klassen som mentor i tvåan, de hade haft det stökigt i ettan, många lärarbyten, elever som slutat och elever som tillkommit. På vårterminen hade många elever ett flertal F-varningar och jag slutade räkna när vi var uppe i hundra.

– Det var en brokig grupp som svarade dåligt på vår pedagogiska modell, så vi behövde verkligen tänka om och ändra mycket, vi anpassade och differentierade utan att det fanns några begrepp för det. Det var en klass jag lärde mig mycket av.

Vi anpassade och differentierade utan att det fanns begrepp för det.

Ser man tillbaka på Diana Storviks lärarkarriär så har funderingarna över orsak och verkan alltid funnits där, viljan att tänka om, drivet efter att få fatt i vad som fattas. Därför började hon också blogga, vilket ledde vidare till att hon nu skrivit tre böcker om studiestrategier – en för gymnasiet (tillsammans med Heidi Wåxberg), en för högstadiet, samt den helt nyutkomna ”Studiestrategier för yrkesprogram” (tillsammans med Tina Trollefur).

Och för två år sedan var det dags för nästa stora spårbyte på den egna lärarbanan. Hon hade efter en föreläsning fått kontakt med lärare från anpassad skola och kunde inte släppa erfarenheterna och perspektiven de delade med sig av. Några dagar senare såg hon jobb­annonsen från anpassade Frejagymnasiet i Mölndal på Linkedin, och … ja, nu är det hennes arbetsplats.

– Det är så spännande och lärorikt att arbeta på anpassad skola. Inget går ju på rutin! Man måste grotta ner sig i detalj i pedagogiken och hela tiden tänka till några varv extra. Men framför allt är det ju all den här glädjen! Lyckan över att lyckas, ständig närhet till samtal och skratt. Här vill jag vara!

”Inte hämtad från verkligheten”

Men inte bara. När vi träffar Diana Storvik har hon precis varit på en högstadieskola i Gävle, där lärarna arbetar utifrån hennes bok ”Studiestrategier i högstadiet”, och tillbaka på Freja går det i ett: lektionsbesök, bedömningskonferens, undervisning (Diana Storvik har en grupp i religion) och elevhälsan, vars djupa samarbete med lärarna är en grund för hela verksamheten.

– Vi träffas klassvis, all personal, enligt EHM-modellen – kartlägger nuläget, reflekterar, analyserar och fördjupar för att slutligen formulera ett ”hur”, med konkreta åtgärder och vilka som är ansvariga. Rullande schema, två möten per klass och termin, och så mina uppföljningar däremellan.

Man kan undra hur många skolor med en så här integrerad elevhälsa som är redo att bryta upp sitt sätt att arbeta bara för att utbildningsminister Simona Mohamsson liksom föregångaren Lotta Edholm pratar om att göra om elevhälsan i grunden, utan pedagogisk representation.

– Det är så konstigt, alltihop. Deras beskrivning av specialpedagogens yrkesroll är ju inte hämtad från verkligheten. Tänk om Simona och Lotta kunde släppa sargen och komma ut och följa oss i vårt arbete, vi är många som skulle välkomna dem. Men i stället förenklar de och använder sig av syndabocksretorik, eftersom populistiska poänger får mer uppmärksamhet än de verkliga problemen med minskade resurser, större klasser, besparingar och ökade socioekonomiska skillnader.

Diana Storvik blev färdig gymnasielärare 2003 och har arbetat efter ”tre och en halv” olika läroplaner – utöver Lpf94, Gy11 och Gy25 även Gy07, som drogs tillbaka efter regeringsskiftet 2006. Hon räknar också upp ett antal olika revideringar av läroplaner för högstadiet, och säger sedan:

– Varför ska vi i skolan hela tiden anpassa oss efter hur politiska vindar byter riktning? Hur löser detta skolans utmaningar? Hur ges skolan mer resurser och större likvärdighet av att elevhälsan organiseras om till vårdenheter?

En annan debatt som upprört henne är den om extra anpassningar, som hon anser lätt kan bli en ”pappersprodukt”, omöjlig för lärare att hantera. 

– Jag har under alla mina år som specialpedagog siktat mot att minimera behovet av extra anpassningar. Mitt mål är att skapa en undervisning som utgår från gruppens behov. Skickliga lärare gör så, utgår från de elever som de har framför sig, skickliga lärare gjorde så innan reformen kom och skickliga lärare kommer att fortsätta att göra så.

Diana Storviks första lärarjobb var på en gymnasieskola i Göteborg, direkt efter examen, och hon stannade i 13 år.

– Den skolan arbetade ämnesintegrerat och med case-metodik. Det var fantastiskt roligt och kreativt. Vi arbetade alltid flera lärare tillsammans, ofta med gemensamma lektioner, redovisningar eller seminarier. Det var så värdefullt med både samarbetet kring innehållet och sambedömningen – just att få diskutera tillsammans även om vi hade olika ämnen. Det formade min uppfattning om läraryrket som något kollektivt. Det skulle bli svårt för mig att ta en lärartjänst där man arbetar för mycket själv.

Hur hamnade du i skolans värld – var det något du tänkte på redan under din egen skolgång?

– Det var lärare eller journalist det stod emellan. Efter medieprogrammet på gymnasiet började jag läsa samhällsvetenskap på universitetet, eftersom man skulle ha läst minst 40 högskolepoäng innan man fick söka journalistprogram. Parallellt jobbade jag extra på lokaltidningen, jag och en klasskompis tog fram ett förslag på en ungdomssida, chefredaktören gillade det och lät oss starta en ungdomsredaktion, vi var 19 och höll på i ett par år, skrev krönikor och gick ut på stan och ställde frågor till ungdomar. En av mina krönikor hade rubriken ”Långt ifrån en stjärna i plugget”, skolan var inte helt lätt för mig.

Ändå gick du direkt från gymnasiet till högskolan?

– Grejen var nog mer att jag inte hade någon enda i min närhet som läst vidare högre upp, jag saknade sådana förebilder. Och så hade jag vansinnigt mycket roligare på gymnasiet än i grundskolan. På medie­programmet läste vi ju praktiska ämnen som foto, film, radio – det var ju en dröm att få stå flera timmar i fotolabbet, spela in radioprogram, ge ut tidningar. Det gjorde också att det blev roligt med skolan som helhet. Är man motiverad så får man mycket på köpet, allt går så mycket lättare.

Då hade Lpf94 slagit igenom?

– Ja, vi var försökskaniner. Första året fanns inte ens kriterier för MVG, så där var de hårda i början. Sedan ökade betygssnitten varje år, allt högre för kommande elevkullar. Men lärarna kändes väldigt taggade och drivna, det märktes att de också tyckte det var roligt att skapa en ny utbildning.

Du är själv känd för att ha ett driv och som får både kollegor och elever taggade. Kom det därifrån?

– Jag tror snarare det kommer från min barndom. När jag var sju flyttade vi ut på landet och skaffade lite djur, bland annat en ponny. Det väckte mitt intresse för hästar och ridning, och det har format mig väldigt mycket till den jag är i dag. Jag var aktiv i fälttävlan på en ganska hög nivå. Att stå i startfållan inför en terrängritt med fasta hinder och vattengravar kräver ett visst mod och jag älskade det, det gjorde mig orädd, och lärde mig också att sätta mål, planera träningen och inte ge upp. Mitt driv kommer från ridningen. Ut i stallet varje dag, i alla väder – en bra skola på många sätt. Alla hästar är egna individer, en del lär sig snabbt, för andra tar det lite längre tid, man kanske behöver göra på något annat sätt och det är spännande att se hur hästen svarar på träningen.

Det låter som om du fortfarande håller på?

– Min dotter har fått samma intresse, så nu hänger jag mycket i stallet igen. Men det är hennes ansvar att sköta hästen.

Du är med som stöd, och för att följa upp att allt funkar?

– Jag är med för att jag älskar att vara i stallet tillsammans med det uppväxande släktet!

LÄS MER:

”Klyftan” efter ministrarnas utspel om specialpedagoger

Sveriges Lärare efter ministrarnas utspel: ”Båda rollerna behövs”

Specialpedagogen: Okunskap om vad vi gör

”Specialpedagoger ska arbeta direkt med elever”

Ny rapport: 30 av 100 specar hotas av utbrändhet