”Nivågruppering tillgrips när helklassen fallerar”

I debatten om nivågruppering skildras en ohållbar situation. Samtidigt visar lärares inspel insikter om metodens svagheter. I synnerhet varnas för statiska grupper i syfte att inte punktera en elevs utvecklingspotential, utöver stigmatisering, mobbing, stukad självkänsla, utanförskap, skolavhopp et cetera.

”Efterlyser flexibilitet”

Flexibilitet i gruppkonstellationer efterlyses så att alla elever kan växa, utvecklas, känna tillhörighet, avancera i skolsystemet och klara grundskolan.

Nivågruppering tillgrips när helklass- och katederundervisning fallerar: Problematiken med helklassundervisning är lika gammal som folkskolan, då årskurssystemet föddes.

Att inte alla barn följde det förväntade mönstret i helklass upptäcktes tidigt. Allehanda åtgärder tillgreps varav en var hemläxor (läxornas födelse). Det man inte hunnit med i skolan fick färdigställas hemma under fotogenlampan. En allvarligare variant var att tvingas ”gå om” årskursen.

Ofantligt mycket forskningsmedel har lagts på problemet under hela 1900-talet, vilket då benämndes individualiseringsproblematiken, det vill säga hur varje barns rätt till grundläggande utbildning skulle säkras (det handlade då inte om individuell karriär som begreppet numera lutas mot). Oändligt med kunskap har också vunnits. Inte minst om nödvändiga förutsättningar för lärande. 

”Inte möjligt att förutsäga”

Att tidigt klassa elever som hög- eller lågpresterande är inte förenligt med vetenskapligt grundad kunskap. Det är inte möjligt att förutsäga hur barns/ungas utveckling kommer att gestalta sig, oavsett hur vi uppfattar hen i stunden. Alla växer och utvecklas i olika takt och på olika sätt sinsemellan och individuellt. Man kan ha flow i ett ämne, men uppleva det trögt i ett annat och inom ramen för ett och samma ämne, som man haft ”lätt för”, plötsligt ställas inför en puckel eller tvärtom. En heterogen grupp måste mötas med flexibel gruppering när grupperingar krävs. 

I skolor där varje klass har två lärare/specialpedagoger är man på rätt väg. Om två assistenter läggs till lärarens team underlättas allt skolarbete.

Fyra vuxna i en grupp om 28 elever borde vara riktmärke i grundskolan också vid helklassundervisning (tre extra vuxna i rummet vid genomgångar, igångsättning av nya uppgifter, spännande lektioner/föreläsningar et cetera).

En gång i veckan stämmer lärarna av med elev efter elev om vad veckan burit med sig och bestämmer vad som skall prioriteras kommande vecka (på tider utöver annat som skall ske), varefter eventuella justeringar i gruppernas antal och storlek faller sig naturligt (inga konstigheter för lärarutbildade).

Önskar en elev arbeta ensam för att komma ifatt i något ämne pusslas det in. Elevernas undervisningsbehov styr flexgrupperingen.

Fyra vuxna borde vara riktmärke

I en skola med schysst atmosfär och sedda elever, som med iver tar sig an skolarbetet, blir behovet av disciplinära åtgärder sällsynt. Modellen garderar mot övergrepp, hot och våld i skolan och är ett vaccin mot skolfrånvaro, arbetslöshet, kriminalitet och mycket mer. En gigantisk samhällelig besparingsåtgärd. 

Britten Ekstrand, forskare och författare

LÄS ÄVEN: