Skärmdump av Twitterinlägget.
Den här artikeln publicerades ursprungligen på Läraren.se
Krönika
I mitt Twitterflöde ser jag en politiker dela ett filmklipp. Det är en elev som uppenbart smygfilmat när hen ifrågasätter en lärare. Politikern är upprörd. Men bestörtningen beror inte på det faktum att det sprids en film på sociala medier föreställande en lärare i utsatt position. Istället har politikern åsikter om skolsituationen. Om läraren bara hade varit skarpare i tonen, delat ut order tydligare, om hen bara hade satt hårt mot hårt hade situationen aldrig uppstått från första början. Politikerns tweet får över 700 likes.
Och det är väl själva fan att det behövs fem år på högskola och hundratusentals kronor i studieskulder när hela Sverige redan är sprängfullt av självutnämnda skolexperter. Alla har gått i skolan, många har barn i skolan, somliga har sett en film om skolmiljö, någon känner en lärare, vissa passerar en skolbyggnad nu och då, en och annan har bevittnat en skolpolitisk debatt - allt tycks vara skäl nog för att veta precis exakt hur god undervisning ska bedrivas. Listan på proffstyckare kan göras lång och råden jag fått genom åren skulle kunna utgöra vidden av ett antikt epos.
Och det är väl själva fan att det behövs fem år på högskola och hundratusentals kronor i studieskulder när hela Sverige redan är sprängfullt av självutnämnda skolexperter.
“Barn behöver veta hut vettu”, säger en belåten släkting under en sammankomst. “På min tid hade läraren koll, annars fick man smaka på linjalen”, meddelar en barsk granne i hissen. “Dagens lärare har kapitulerat för längesedan”, trumpetar en medelålders herre när han får höra om mitt yrkesval. Hårfrisören tipsar om lektionsupplägg, kassörskan vet precis hur man hanterar dyslexi och på fyrtioårsfesten vill alla berätta för mig om hur jag ska vässa min historieundervisning.
När SVT hade skolspecial på Agenda för ett tag sedan pratades det en himla massa med politiker och forskare om skolan. Från lärarkåren var det emellertid tyst som i graven. Alla pratade vidlyftigt om oss, vad vi helst av allt vill, vad vi bör göra och vad forskningen säger. Politikerna tog sig friheten att prata för vår sak och forskarna förankrade det hela i avhandlingar och viktiga dokument. Men vi som är praktiker, vi som faktiskt står i klassrummet fem dagar i veckan med 30 elever framför oss, förblev tysta som väluppfostrade musslor. Vår inbjudan tycktes ännu en gång ha kommit bort på posten.
Det kommer världsfrånvända direktiv uppifrån. Det fattas beslut någonstans i himlasfären som dimper rätt ner i skallen på oss. I sammelsuriet från forskare, föräldrar, politiker, snackpåsar och kreti och pleti glöms det bort att vi faktiskt är experter. Vi spenderar nästan all vår vakna tid med elever i skolbyggnader i den alldeles verkliga verkligheten. Det går inte att förstå varför våra röster ligger på en frekvens som så få tycks höra. När vi väl ryter, gastar och gormar dränks vi snabbt i sorlet från de som tycker sig veta bättre. Någon annan tycks nämligen alltid veta bäst.
När vi väl ryter, gastar och gormar dränks vi snabbt i sorlet från de som tycker sig veta bättre.
Den där politikern på Twitter vet exakt vilka fel läraren på filmen gör. Han tycks sitta inne på precis alla svar och han blir påhejad av över 700 andra självpåtagna experter. Jag börjar formulera elaka tankar i mitt stilla sinne. Jag fantiserar om hur det skulle gå för honom i mitt klassrum, en trött lektion innan påsklovet. Jag fnissar elakt för mig själv innan jag inser att det inte är roligt någonstans. Sanningen är ju att den där politikern aldrig kommer att befinna sig i ett klassrum och det är ett faktum som dessvärre fullkomligt saknar betydelse. Det är ju lik förbannat honom man lyssnar på.
LÄS ÄVEN:
Wiman: "En lärare ska mest vara kåt, glad och tacksam"
