Wiman: "En lärare ska mest vara kåt, glad och tacksam"

Utbildning.se genomför varje år arbetsmarknadsundersökningar för att utkristallisera vilka kompetenser arbetsgivare söker inom olika yrken. I år har det plöjt igenom 3697 lärarannonser och gjort en slags topplista för oss lärare. Håhåjaja, kanske du tänker förmätet, är ens en sådan lista intressant? Längst upp borde väl enligt all rim och reson sådana där självklarheter som lärarlegitimation, pedagogisk fingertoppskänsla, ämneskunskaper och samarbetsförmåga trona? Hur svårt ska det vara liksom.

 

Mycket svårt tydligen. Välkommen till 2022, mina damer och herrar. I dagens skola i välfärdslandet Sverige ska en lärare enligt arbetsgivarna mest av allt vara strukturerad, självsäker och - ja först på tredje plats - legitimerad. På femte plats dyker det uppenbart ganska exotiska ordet pedagogisk upp. Resten av listan är lite allmänt lattjo lajbans och plingplong. Vi lärare ska vara positiva, självständiga, nyfikna och flexibla. Ingenstans i uppställningen av snitsiga ord kan man läsa om ämneskunnighet, metodiska färdigheter, kommunikativ kompetens eller ledarskapsförmåga. Lite som att läraryrket är som vilket kontorsjobb som helst.

 

Ungefär som Peter Dalles klassiska replik i filmen Ogifta par: “Kåt, glad och tacksam” - typ så ska den moderna läraren vara. 

 

Och det är väl himla påpassligt ändå att prioritera strukturerade och självsäkra medarbetare? Sådana där supermänniskor som kan stå stabilt i orkanvind och rakryggade som furor trots att skogen runtomkring skövlas till grunden. Det måste ju vara rena drömmen. Ungefär som Peter Dalles klassiska replik i filmen Ogifta par: “Kåt, glad och tacksam” - typ så ska den moderna läraren vara. 

 

Men är det inte ett oroväckande tecken i tiden? Kanske är det dumt att övertolka men jag kan inte hejda tanken att betoningen på självsäkerhet och självständighet säger någonting om vad som håller på att hända. Förra året låg legitimation på tveklös första plats. Men efter två år av pandemi där skolan slitits mellan den karga verkligheten och myndigheters världsfrånvända hittepårestriktioner, där vi har tvingats kratta medan vi går och tröskelplanerat på språng har det liksom blivit uppenbart hur viktig den där självsäkerheten och flexibiliteten är. Ju mer vi sparar in på personal i skolan desto tydligare blir det att vi lärare behöver vara anpassningsbara allt-i-allon. Det är ju grundläggande om vi överhuvudtaget ska kunna bedriva verksamhet. 

 

Ju mer vi sparar in på personal i skolan desto tydligare blir det att vi lärare behöver vara anpassningsbara allt-i-allon.

 

I lärarbristens Sverige får man inte vara så himla pjåkig. Ämneskunskaper, legitimation och sånt där krimskrams är naturligtvis bra men viktigast av allt är att ha en gubbe på plats. En positiv och nyfiken liten gubbe vill vi ha, allt annat är liksom sekundärt. När skolan har bristande förutsättningar vad gäller det mesta så är det ju utan tvekan alla tiders med en strukturerad problemlösare som är redo att hålla hårt i trådarna trots att de hela tiden trasslar till sig. Jag förstår det rent logiskt.

 

Så rackarns bra för lärares status är det dock inte. Om vi i skolvärlden bestämt vill hävda att vi förtjänar respekt och anseende så rimmar luddiga floskler mycket illa. Tvärtom behöver vi betona vad som definierar vår yrkesskicklighet. Här är naturligtvis positivitet, trallande glädje och tjoflöjt-attityd inte på något sätt av ondo. Men det som gör en lärare till en bra lärare är kanske framförallt ämnesspecifik kompetens, empatisk förmåga och ledarskap för att skapa trygga klassrum. Detta behöver definieras och understrykas. Topplistans nonsensord blir så vaga att de suddar ut vad som gör lärare till de yrkespersoner vi faktiskt är och har spenderat många år på högskolan för att bli. Så med risk för att vara negativ på ett nästintill anställningsomöjligt sätt dristar jag mig till att hövligt men bestämt be framtida arbetsgivare att tänka ett varv till. Det går att formulera annonser som efterfrågar vad vi lärare faktiskt är utbildade till att göra.