Därför ratar de äldre barnen fritidshemmet

Hur många barn fortsätter på någon typ av fritidsverksamhet efter lågstadiet? Det går inte att få en heltäckande bild eftersom det saknas data om antalet barn som utnyttjar den öppna verksamheten, ofta under beteckningen fritidsklubbar.

– Jag tycker att vi borde samla in den informationen, men det gör vi inte, säger Skolverkets undervisningsråd Magnus Söderman.

Men det står alldeles klart att det inte varit någon expansion av öppna fritidsklubbar sedan sekelskiftet, tvärtom. År 2000 hade 79 kommuner sådan klubbar, i fjol var antalet nere på 52 kommuner, enligt Skolverkets beräkningar.

Det är också tydligt att barnen droppar av från det ordinarie fritidshemmet ju äldre de blir – redan i årskurs tre minskar andelen inskrivna rejält. I årskurs fem är det bara 18 procent av eleverna som deltar på fritidshemmet.

Andelen inskrivna ökar – men ingen vet varför

Sett över tid har dock andelen mellanstadieelever som är inskrivna på fritidshemmet faktiskt ökat. Skolverkets siffror visar att andelen ökade kraftigt under 00-talet och fram till mitten av 10-talet, då ökningen avstannade. I dag är 22 procent av 10–12-åringarna inskrivna på fritidshem, jämfört med 11 procent 2005.

Ingen verkar veta säkert vad ökningen berodde på. Utredaren Elvira Köhler, vid Sveriges Lärare, lyfter två tänkbara förklaringar, den ena att maxtaxan infördes 2002, vilket ledde till lägre avgifter även för fritidshemmet. Den andra att fler föräldrar har börjat jobba längre dagar. År 2005 arbetade cirka 60 procent av alla kvinnor heltid, 2023 hade siffran ökat till ungefär 74 procent.

De erfarna forskarna Anna Klerfeldt och Anna-Lena Ljusberg vid Stockholms universitet meddelar i ett mejl att de bara kan komma med ”antaganden”:

– Vårdnadshavare fick nog mer kunskap om fritidshemmen under de där åren, förstod att de kunde vara värdefulla också för äldre barn. Och samhällsklimatet hårdnade, fler insåg vikten av att ha sina barn där.

Kriminaliteten ökar bland yngre – fritids kan ses som räddning

Den senaste tiden syns en liten ökning av antalet inskrivna barn efter pandemiåren. Helene Elvstrand, biträdande professor vid Linköpings universitet, menar att en bidragande faktor skulle kunna vara den diskussion som uppstått om vikten av en meningsfull fritid för att minska social oro och bromsa den ökade brottsligheten bland minderåriga.

– Kriminaliteten kryper ner i åldrarna, både föräldrar och skolpersonal börjar inse att fritidshemmet kan spela en roll för att barnen inte ska hamna snett.

Bara några dagar efter Fritidspedagogiks intervju med Helene Elvstrand rapporterar nyheterna om att
en 13-åring skjutit vilt omkring sig på Gävles gator.

”Finns knappt någon forskning om den här gruppen”

I fjol drog Helene Elvstrand i gång ett nytt projekt med kollegorna Sanna Hedrén och Lina Lago med titeln ”Mellanårens fritidsaktiviteter: Utforskning av 10–12-åringars fritid”. Forskarna ska intervjua både barn och personal, ta reda på vad barnen helst vill göra efter skolan och hur personalen kan möta deras önskemål.

Är inte det grundläggande kunskaper, som borde vara kända?

– Det kan man tycka, men det finns knappt någon forskning om den här gruppen, fokus har i hög grad legat på högstadiebarn. Vi vet särskilt lite om fritidsklubbarna och hur barnen trivs där.

Men vi saknar inte helt kunskaper om mellanstadiebarnen och deras syn på fritidshemmet, betonar Helene Elvstrand. I en studie de gjort med barn som är på väg att sluta kan barnen säga att de är ”mätta på fritidshemmet” efter lågstadiet, att fritids känns ”töntigt”, att de inte vill ”tvingas in” i aktiviteter och att de helt enkelt hellre vill gå hem för att få lite lugn och ro.

– Och visst är det naturligt att de vill gå hem i den här åldern, de är ju i en fas då de ska börja frigöra sig och utforska sin egen identitet.

Samtidigt vet man att många barn trivs bra i de fritidshem och fritidsklubbar som förstått att anpassa sig till deras behov och önskemål.

– Själva formen, om det är ett traditionellt fritidshem eller en fritidsklubb, är inte det väsentliga. Det väsentliga är vad de gör där, om de tar in vad barnen själva vill göra. Om de lyssnar på barnen.

Uppenbarligen har många fritidshem, skolor och kommuner inte varit tillräckligt bra på det. Andelen inskrivna 10-åringar tycks ha nått något av en platå i mitten av förra decenniet. Andelen har förvisso ökat något sedan pandemiåren, men den är bara marginellt högre än för tio år sedan.

Egna lokaler och egen personal kan vara nycklar

Professor Helena Ackesjö vid Linnéuniversitetet kan inte heller förklara förändringarna av andelen mellanstadiebarn på fritidshemmet under de gångna decennierna. Men hon har ändå tankar kring vad som krävs för att locka fler mellanstadiebarn.

– De skolor som lyckas hålla kvar de äldre har satsat rejält på egna lokaler, egen mat, egna aktiviteter och egen personal till de äldsta. Det funkar inte med en inplastad macka och tillsyn.

Helene Elvstrand vet att kvaliteten varierar, från skola till skola, från kommun till kommun:

– Mellanstadiebarn i förorter och på landsbygden har sämre tillgång till fritidshem och fritidsklubbar än barn i andra delar av landet.

Hon tycker att det är synd att fritidsklubbarna blivit färre på senare år.

– Visst finns risken att personalen i öppen fritidsverksamhet har kortare pedagogisk utbildning eftersom där saknas krav på lärarbehörighet, men de kan ofta ha en stark relationell kompetens.

Hon tycker att klubbarna kan vara ett bra alternativ, eftersom eleverna har lite större frihet där, det kan locka fler att dyka upp.

– Samtidigt vet vi för lite om kvaliteten på klubbarna, kanske är den hög, kanske inte. Här känner jag en viss oro inför bristande likvärdighet.