Mobilerna ska bort – hon vill se stopp för datorer

Jag skriver och föreläser regelbundet om digitalisering i SVA-undervisningen, framför allt med fokus på gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Där kan digitala verktyg vara ett kraftfullt stöd för språkutveckling, inkludering och självständigt lärande.

Men sedan jag för några år sedan började undervisa på högstadiet har jag blivit allt mer övertygad om att samma arbetssätt inte låter sig implementeras där. Högstadieelever befinner sig helt enkelt i en för omogen utvecklingsfas för att hantera personliga datorer på ett sätt som gynnar undervisningen.

”Får begränsad effekt”

Elever i denna ålder är i dag i hög grad databeroende och mobilberoende. Det kommande mobilförbudet riskerar därför att få begränsad effekt när eleverna samtidigt har ständig tillgång till sina Chromebooks.

För många fyller datorn samma funktion som mobilen: spel, underhållning och en möjlighet att mentalt lämna lektionen utan att lämna klassrummet.

Trots detta vågar få skolor ifrågasätta de personliga datorerna. Rädslan för att förlora elever – och därmed skolpengen – väger ofta tyngre än pedagogiska överväganden. Digitalisering har blivit ett konkurrensmedel snarare än ett genomtänkt didaktiskt val.

”Är redan skärmvana”

Argumentet att elever behöver utveckla digital kompetens hörs ofta. Men eleverna är redan skärm- och spelvana. Det de saknar är förmågan att använda datorn som arbetsredskap.

De kan inte organisera sitt arbete i mappar, de vet inte var deras filer sparas eller hur de hittar dem igen. De har svårt att använda ordbehandlingsprogram, förstår inte skillnaden mellan olika filformat och kan inte hantera bilagor i mejl eller lärplattformar.

Många skriver långsamt och ineffektivt eftersom de aldrig har lärt sig korrekt fingersättning. Den datorvana de har tillägnat sig genom spelande under lektionstid är i stort sett värdelös i ett utbildningssammanhang.

Samtidigt har vi under de senaste åren berövat eleverna möjligheten att utveckla sin handstil. Allt fler moment sker på skärm, och resultatet är tydligt: mindre än hälften av de elever jag möter skriver i dag läsligt för hand. Detta är inte en nostalgisk fråga, utan en fråga om lärande. Vi vet att handskrivna anteckningar leder till bättre minne, djupare förståelse och mer aktiv bearbetning än anteckningar framför en skärm.

”Inför datakunskap”

I stället för att låtsas att digital kompetens utvecklas automatiskt bör vi återinföra datakunskap som ett eget ämne. En schemalagd timme i veckan där elever lär sig grundläggande datorhantering, filstruktur, skrivteknik, ergonomi och digital säkerhet. Först då kan digitala verktyg bli ett meningsfullt stöd i undervisningen.

Digitalisering har blivit ett konkurrensmedel

Jag är övertygad om att detta inte kan lösas lokalt. Så länge skolor konkurrerar om elever kommer få att våga gå emot normen. Därför krävs ett nationellt lagbeslut. Personliga elevdatorer bör förbjudas i högstadiet, åtminstone fram till årskurs 9, med undantag för elever med särskilda behov.

Digitalisering är inte fel i sig. Men i grundskolan har vi gått för fort fram. Här behövs mindre skärm, mer handskrift och tydligare ramar.

Anna Fitzgerald, andraspråkslärare, Linköping