Under lång tid har vi som arbetar i skolan sett hur eleverna blir allt sämre på att skriva – både för hand och på dator. Det finns naturligtvis många anledningar till att vi har landat här – en slags häxblandning av digitala verktyg, pedagogiska idéer om att elevers skrivglädje dör om språket korrigeras, bristfällig undervisning om stavningsregler och en lärarkår som i allt detta kämpar med att få in samma innehåll i sina ämnen.

I Ämneslärarens granskning av skrivkrisen så framkommer det att många lärare i andra ämnen än svenska uppmärksammar att eleverna skriver sämre men inte upplever att de har tid att rätta språket när eleverna skriver i deras ämnen. Jag förstår att det är känslan, och jag kan verkligen respektera den, men samtidigt är det en stor del i problemen som vi ser när det kommer till elevernas bristande skrivförmåga. Om vi vill att de ska förstå att det är viktigt att kunna skriva korrekt så kan det omöjligt vara så att det bara märks i ämnet svenska. Så länge bara svenskläraren rättar elevernas språk så skapas det ju en illusion av att språket bara betyder något i just ämnet svenska.

Straffas senare i livet

Det här får naturligtvis följder för elever senare i livet. Jag menar, vad händer när schemat försvinner och livet tar vid? Då blir det aldrig viktigt att skriva korrekt? Eller? Den som då inte har förstått hur man skriver och kanske framförallt varför man skriver riskerar att missa mycket på grund av illa formulerade ansökningar till olika saker, för hur det nu än är så kommer en svårläst text att läggas åt sidan till förmån för en som är läsbar.

Hur kan man då förändra det här? Ja, viktigast är kanske ändå att alla lärare, oavsett ämne, tar ansvar för elevernas språk. Svenskläraren lär ut hur man skriver och övriga lärare bekräftar detta genom att markera i elevsvar när stor bokstav saknas eller överanvänds och när röriga och ogenomtänkta formuleringar gör det svårt att förstå vad det faktiskt står. Idén att elever blir ledsna när de får markeringar i sina texter är lite udda – blir de bara ledsna när vi korrigerar deras språk så att de blir bättre, inte när vi säger att de har räknat fel på matteprovet eller missförstått vad som lett fram till första världskriget? Så är det förstås inte – om elever och lärare är på det klara med att de står på samma sida och alltså båda vill att det ska gå bra för eleven är det här inte ett problem – eleverna kan lita på att deras lärare vill dem väl.

Satsa på kvalitet – inte kvantitet

Vi lärare behöver se till att eleverna producerar mer genomtänkta texter oavsett vad de skriver om. Ordmängden bör begränsas så att eleverna behöver planera hur de ska uttrycka sig för att få fram sina kunskaper. Idag tror många att om jag bara skriver mycket så blir det bra, och så är det förstås inte.

Lärare kan även de blir bättre på att skriva. Undvik dessa långa powerpoint-presentationer och skriv på tavlan istället. Tempot blir behagligare och eleverna hinner med att skriva det du går igenom – låt projektorn bli ett bildstöd istället. När du berättar om franska revolutionen så får eleverna se bilderna som beskriver skeendet, men orden skrivs för hand av både lärare och elev. I det mötet med orden blir det ofta viktigare för eleverna att förstå varje ord, och frågor om ords betydelse dyker upp, som på beställning. Med utgångspunkt i lärobokstexter så får eleverna dessutom tillgång till goda formuleringar och de kan själv se hur meningar byggs och vilka regler som finns.

Att kunna formulera sina tankar i skrift är viktigt, och därför är det viktigt att alla vi i skolan stöttar eleverna på deras resa till ett gott skriftspråk – det kan inte bara vara svensklärarens jobb.

Karin Herlitz är lärare i svenska och engelska på Nacka gymnasium samt författare.