Offrar vi elever med npf på skolpolitikens altare?

Temat i det nya numret av Specialpedagogik är npf – var står forskningen, var står skolan, och hur överbryggar vi avståndet? Redaktör Kjell Häglund inleder med att peka på ett grundproblem.

Den här veckan kommer ett nytt nummer av Specialpedagogik, och temat är npf. Inspirationen kom från Christopher Gillbergs nyligen reviderade npf-kunskapsöversikt på Internetmedicin.se, som gav oss på redaktionen aha-upplevelser – och ett behov av att starta en diskussion om npf i skolan i dag, relaterat både till nya rön och till kommande reform av systemet för särskilt stöd.

Vi vet mer än någonsin både om npf i sig – forskningen har blivit skarpare, mer nyanserad, mer användbar – och om vilka skolinsatser som fungerar, när dessa bör sättas in, att tajmingen är avgörande.

På ytan kan man se en rörelse mot det forskningen efterfrågar: tidigare insatser, lägre trösklar, mer precision. Men denna rörelse ställer också högre krav på det som redan är ansträngt.

Men samtidigt som evidensen stärks förändras systemet som ska omsätta den. De nya skolreformerna lovar minskad dokumentation och lutar sig mot en lösning med fler speciallärare och en mer renodlad elevhälsa. På ytan kan man se en rörelse mot det forskningen efterfrågar: tidigare insatser, lägre trösklar, mer precision.

Men denna rörelse ställer också högre krav på det som redan är ansträngt. Att arbeta evidensbaserat i praktiken är inte en förenkling. Det kräver tid, samordning och en gemensam struktur för att upptäcka, bedöma och följa upp behov. Det kräver att signaler fångas upp tidigt och tas vidare i ett system som håller ihop.

Om dokumentationen ska minska och elevhälsan samtidigt hållas mer avskild blir det dock svårare att skapa just den precision som forskningen förutsätter. När specialpedagogisk kompetens ska byggas ut genom vidareutbildning tas den samtidigt ur klassrummen, i motsats till ambitionen: morgondagens speciallärare tas ju från dagens lärarkår, som är utarmad nu och enligt Skolverket beräknas skrika av underskott till 2038, trots minskande barnkullar.

Det är inte svårt att se vad som står på spel. När ansvar flyttas närmare läraren ökar också beroendet av att varje enskild praktik­ fungerar. Och att möta elever med npf handlar i hög grad om tajming. Stöd som sätts in i rätt tid kan förändra en skolgång. Stöd som kommer för sent blir ofta tyngre, dyrare och mindre effektivt.

Temat i vårt nya nummer är en utgångspunkt. Vi kommer att behöva diskutera detta mycket mer framöver.

LÄS ÄVEN

Nya böcker om autism och npf i förskolan

Varför vill vi sätta dumstrutar på elever igen?

”Diagnossjukan är elefanten i klassrummet”