Mamma och dotter valde samma yrke

Äpplet faller inte långt från trädet.Sara gjorde som mamma Camilla – valde lärarbanan.
Foto: Joel Nilsson

Vid skolstarten i år i Sjöviksskolan i Liljeholmen välkomnade Camilla Schubert sin nya tredje­klass. Några mil söderut hälsade dottern Sara Schubert på eleverna i klass tre i Tavestaskolan i Järna där hon jobbat sedan hon blev klar med sin utbildning.

– Först var jag inne på socionom eller beteendevetare men sedan sökte jag till lärarutbildningen, säger Sara.

– Jag tyckte att det var jätteroligt att hon ville bli lärare, hon passar som det, säger Camilla och lyfter fram dotterns naturliga ledaregenskaper. Såna är svåra att lära ut.

Visst har Sara upplevt fördelarna med att ha en mamma som är lärare, Camilla har varit närvarande och mycket ledig. Men det är inte därför Sara har valt att gå i sin mammas fotspår.

Relationen är det allra viktigaste. De lärare jag minns är de som lyssnade på mig.

– Jag tror inte det är fråga om direkt påverkan. Jag har alltid varit väldigt social och velat jobba med människor på något sätt.

När tidningen Du & jobbet med hjälp av SCB undersökte vilka yrken som går i arv kom grundskollärare ganska högt, 8,4 procent har valt samma yrke som sin förälder. Motsvarande siffra för förskollärare och fritidspedagoger var 4,7 procent.

Efter gymnasiet arbetade Sara på förskola och upptäckte då hur kul det var att jobba med barn. Men med riktigt små barn blir det barnpassning och så föreställde hon sig att i mellanstadiet börjar tonårshormonerna spöka.

– Då konsulterade jag mamma lite och valde F–3-utbildningen. Nu har jag jobbat sedan 2018. Jag gillar lågstadiet, där har man störst påverkan, säger Sara.

Camilla hade arbetat som förskollärare innan hon för 13 år sedan via Lärarlyftet läste vidare till lågstadielärare F–6. Förra vintern tjänstgjorde hon på en svensk skola i Thailand i ett halvår. Hon har tidigare också haft hand om Läslyftet på två olika skolor. På Sjöviksskolan där hon arbetat i fyra år är hon förstelärare.

– Det finns alltid möjligheter att utvecklas i yrket. Jag kommer att jobba som lärare till min pension. Nu när mina döttrar flyttat hemifrån och min mamma fortfarande är pigg kan jag tänka på mig själv. Jag vill ge en eloge till min rektor som lät mig åka iväg till Thailand. Det gav perspektiv.

– Du har glöden kvar, konstaterar Sara.

Och detta trots att de senaste åren har varit jobbiga för Camilla. Skolan har varit trångbodd i provisoriska baracker samt haft oproportionerligt många elever med behov av särskilt stöd. Hösten blev en nystart med flytt in i nybyggda fina lokaler.

Saras arbetsplats är en liten skola på landet.

– Jag är jättenöjd med mina kollegor, de har gett mig så bra stöd. Sedan har jag experimenterat mig fram för att se vad som funkar och inte, säger Sara.

Vid skolstarten i år fick Camilla Schubert och hennes dotter Sara Schubert ansvar för var sin tredjeklass.
Foto: Joel Nilsson

– Du behöver inte mig längre, säger Camilla och ler. Numera när vi pratar jobb är det på ett annat plan, till exempel om hur ett medarbetarsamtal med chefen ska gå till.

En fundering Sara hade i början var hur man ska få eleverna att över huvud taget lyssna. Mor och dotter säger lite skämtsamt att man inte ska le det första halvåret. Och enas om att stränghet och tydliga ramar är ett vinnande koncept. Då känner sig barnen trygga.

– Relationen är det allra viktigaste. De lärare jag minns är de som lyssnade på mig, säger Camilla.

Camilla kan med sin långa erfarenhet av skolan se hur arbetsförhållandena har ändrats. All obligatorisk dokumentation har blivit en tung börda.

En annan skillnad som Camilla påtalar är att alla, både medier och föräldrar, i dag har åsikter om skolan och lärarna. ”Det är som att jag skulle tycka till om hur en kirurg ska sköta sitt jobb”, konstaterar hon retoriskt.

– Det är så enkelt för föräldrarna att slänga iväg ett mejl. Men mejlen tar otroligt mycket tid. Det är ett växande problem att många kontaktar rektorn direkt i stället för att vända sig till läraren först. Uppfattningen att barnen blir kränkta är vanlig. Ibland kan det handla om något så litet som att de av misstag har fått en ärtpåse i huvudet, säger Camilla.

Hon kallar dem ”rödvinsmejlen”, de upprörda meddelandena som ramlar in i mejlboxen efter klockan åtta på fredagskvällen. Det gäller enligt henne att utveckla en strategi för hur man ska hantera arga mejl. Vilka ska man svara på själv? Vilka ska man skicka vidare till rektorn? Och hur gör man för att hålla huvudet kallt och inte spontant skicka iväg ett ”dra åt helvete-mejl”?

Camilla kan i dag falla tillbaka på sin erfarenhet. Hon känner igen vissa typer av elever och för den delen även föräldrar, och vet hur hon ska handskas med dem. Vissa saker går inte att lära sig på utbildningen, det kommer enligt henne med tiden.

I början såg Sara just föräldrakontakten som en stor utmaning.

– Jag var nervös i veckor inför mitt första föräldramöte men det gick bra, säger Sara.

Både mor och dotter Schubert är överens om att man aldrig blir klar med jobbet när man är lärare. Därför gäller det att lära sig att begränsa arbetet för att få tid till återhämtning.

Camilla har länge förlagt all förtroendearbetstid i skolan, för att kunna vara ledig hemma. Sara tog i början hem jobb, rättade och planerade, men upptäckte ganska snart att det inte var hållbart. Nu arbetar hon mestadels bara i skolan.

Vid skolavslutningarna har det kommit konkreta kvitton på att hon gör ett bra jobb. Hon berättar om all den positiva feedback hon fått i slutet av terminen i form av fina kort och brev. Sara säger som sin mamma:

– Jag tror att jag kommer att vara lärare livet ut.