Sundh: Viktigt att sätta ord på det vi gör
Krönika På Gustav Sundhs arbetsplats är de noga med att dokumentera sina aktiviteter och insatser – och varför de görs. Det leder till goda, professionella samtal, skriver krönikören.
Under hösten utmejslade min närmaste kollega och jag ett sätt att dokumentera och utvärdera våra pedagogiska insatser.
Vi fångar upp någonting i farten, ett intresse, ett behov eller en tidigare erfarenhet eleverna haft som varit lyckat och som efterfrågas, spaltar ner våra tankar under resans gång utifrån följande rubriker:
- Förstudie/beprövad erfarenhet sen tidigare
- Planering av insats/Syfte och mål med insatsen
- Verkställande av insats/metod/förhållningsätt
- Utvärdering av insats och effekt
- Upprätthållande kvalitetsfaktorer
Den tysta, stora, dolda skattkammare av kunskaper vi bara ”har” eller ”gör” är många gånger svåra att sätta ord på. Min ytterst personliga åsikt är att vi i yrket ibland förväxlar vad vi vill uppnå med en insats med aktiviteten i sig. Aktiviteten är, och kommer alltid att vara, ett medel för att nå de mål vi vill uppnå utifrån ett specifikt syfte.
För att göra denna distinktion synlig har vi alltså skapat dessa rubriker som vi applicerar på alla insatser vi gör i vår verksamhet. Allt testar vi om det går att bryta ner i molekyler under våra rubriker.
Det absolut vackraste med detta är när det lyfter, tar fart och höjd, när det kollegiala reflekterande samtalet blir större än oss själva. För mig är det, och kommer alltid vara, fritidshemmets storhet. Hur skickliga vi är på att skapa något större än oss själva. Hur väl inarbetat det kollegiala samtalets kunskaper är.
Det utforskande, prestigelösa, professionella samtalet står i fokus.
Vi måste bara bestämma oss för att plita ner det på ett enkelt sätt, utan att för den sakens skull förenkla, förminska eller försämra. Det vi plitar ner är stödord, en dokumentation av ett gemensamt frammejslande av kollegial kunskap där det utforskande, prestigelösa, professionella samtalet står i fokus.
Och just det professionella samtalet, att hitta återkommande tillfällen som är öronmärkta bara för den formen av diskussioner är i fritidshemmets verksamhet lika sällsynt som en fyrklöver.
Eller den gyllene kvicken.
Extremt svårfångad, samtidigt, när du har den i din hand jublar du inombords.
Men just på vårt fritidshem börjar det försiktigt, långsamt låta av den gyllene kvickens vingslag lite varstans.
Kursen ”fritidshemmets undervisning” som ett gäng kollegor och jag sakta men säkert går just nu är en orsak till vingslagen. Skulle man kunna utvinna kraften i våra diskussioner, och omvandla detta till el, hade vi löst den globala miljöfrågan för all framtid.
Alla våra avdelningar har fått lyfta fram något de lyckats med i sin verksamhet, och ”skryta” om detta.
Vingslagen hörs också på våra möten där vi varannan gång bara planerar den löpande verksamheten avdelningsvis och varannan vecka har pedagogiskt långmöte.
Alla våra avdelningar har under våra långmöten en i taget fått lyfta fram något de lyckats med i sin verksamhet, och ”skryta” om detta. Därför har vi döpt tillfället till ”skryttid”.
Stoltheten hos både mina kollegor och mig som förstelärare när varje avdelning under denna termin har förberett sig för att ”skryta” om just sin verksamhet går inte riktigt att mäta. När vi alla får höra varandra presentera insatser och strukturer vi lyckats med och varför vi lyckats, både i vår verksamhet och kring våra elever i behov av särskilt stöd.
Det går en rät linje genom alla dessa ting. Vi lär oss av varandra, vi lär oss tillsammans.
Hör ni vingslagen emellanåt av den gyllene kvicken därute på fritidshemmen i Sverige? Hur kan vi skapa förutsättningar för att den ska dyka upp oftare?
LÄS ÄVEN
En kärleksförklaring till dig som jobbar i fritidshemmet
Att jobba på fritids är ett lagarbete
Gustav Sundhs fem bästa tips inför skolstarten
