”Skolan kan inte förväntas fylla vårdens tomrum”
Slutreplik Alla professioner i elevhälsan ska samverka, men premissen måste vara att skolan bedriver undervisning, inte vård. Det skriver specialpedagogerna Helena Wallberg och Maja Lindqvist i en slutreplik i debatten med skolläkaren Josef Milerad.
LÄS MER ”Revirtänkande och maktkonflikter hör inte hemma i elevhälsan”
Samverkan mellan skola och vård är avgörande, men det kräver att båda parter har kapacitet att ta sitt ansvar. Att BUP är överbelastat vet vi, köerna är långa och trösklarna höga. Det är nödvändigt att hälso- och sjukvården utvecklar sin kapacitet för att ta emot dem som söker hjälp. Det är också nödvändigt att skolan utvecklar sin kompetens kring det förebyggande och samverkande arbetet. Men skolan kan inte förväntas fylla det tomrum som uppstår när vården inte räcker till. Detta tomrum vidgas när även skolan arbetar främst på individnivå med fokus på diagnoser och sjukdomstillstånd som om elever vore patienter.
Om vården inte har möjlighet att ta emot barn och ungdomar i behov av vård och behandlande samtal är det vårdens uppdrag att utöka resurser.
Elevhälsans uppdrag är att stödja elevernas utveckling mot utbildningens mål genom insatser på individ-, grupp- och skolenhetsnivå. Tyvärr styrs elevhälsan redan i dag alltför ofta av individuella samtal om psykisk ohälsa eller diagnoser och cementerar därmed en bild av elever som problembärare som behöver vård utan koppling till den pedagogiska kontexten. En elevhälsa i en skola som förmår arbeta samverkande kan identifiera både pedagogiska utvecklingsområden och behov av vård utanför skolan. Om skolan lär sig att arbeta förebyggande i samverkan med olika professioner kan vi säkert minska trycket på åtgärdande individlösningar såväl i skolan som i vården och samhället.
Debatten handlar också om synen på skolan, lärande och pedagogikens roll. Står skolan maktlös inför elevers oro inför till exempel prestationskrav eller finns det möjligheter att åtgärda och förebygga bekymmer utifrån ett pedagogiskt perspektiv? Sömnsvårigheter, oro, stress kring skolarbete bör rimligen åtgärdas i den pedagogiska kontext där bekymren uppstår, inte som psykisk ohälsa utifrån ett medicinskt eller psykologiskt perspektiv. Däremot kan alla olika professionella perspektiv bidra till en förståelse för hur den pedagogiska verksamheten kan inrymma insatser av olika slag på individ-, grupp- och organisationsnivå för att vända sådana trender.
Står skolan maktlös inför elevers oro inför till exempel prestationskrav eller finns det möjligheter att åtgärda och förebygga bekymmer utifrån ett pedagogiskt perspektiv?
Om vården inte har möjlighet att ta emot barn och ungdomar i behov av vård och behandlande samtal är det vårdens uppdrag att utöka resurser och hitta fungerande vägar framåt. Annars förskjuts fokus bort från det pedagogiska uppdraget, och eleverna riskerar att stå utan rätt stöd på båda fronter.
LÄS ÄVEN
”Elevhälsa är en skolinsats, inte vård!”
