Formuleringen om inkludering får mothugg

Utbildningsminister Anna Ekström försvarar regeringens nya retorik kring inkludering.
Foto: Lotte Fernvall/TT

I det så kallade januariavtalet som S, MP, C och L enats om står det att inkluderingstanken i skolan har gått för långt, och att det ska bli lättare att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupp. Budskapet, som fördes fram av Liberalernas Jan Björklund i en debattartikel redan förra våren, har fått många att reagera. ”I skoldebatten tycks det nu vara en sanning att inkludering kommit till vägs ände” skriver Lärarförbundets Johanna Jaara Åstrand i sin ordförandeblogg.

Elisabeth Wallenius, ordförande för organisationen Funktionsrätt Sverige, skriver i en debattartikel att ”Påståendet att inkluderingstanken gått för långt får oss att baxna”. Till Specialpedagogik säger hon:

– Det handlar om en människosyn som inte är acceptabel och som vi inte delar. Det är skam på torra land.

För mig är principen om inkludering viktig, men jag ser också att inkluderingstanken ibland drivits på ett vis som inte haft stöd hos forskning, lärare, föräldrar eller elever.

Enligt Wallenius finns det en stor okunskap om vad inkludering innebär. Det handlar inte om att alla elever ska gå i storklass hela tiden, utan om att skolorna ska kunna anpassa undervisningen utifrån en mängd olika behov, poängterar hon.

– Inkludering är något man har ansvar för och behöver en kompetens för att klara. I det finns en ­skyldighet. Det betyder inte att elever med stora funktionsnedsättningar ska vara någon annanstans.

”Jag är rädd att man går mot mer kategorisering och exkludering” säger specialpedagogen Elisabet Tyrenius.
Foto: privat

Här får hon medhåll av utbildningsminister Anna Ekström.

– Inkludering är ett bredare begrepp än bara var elever befinner sig, men används väldigt olika i olika sammanhang, säger hon via mejl till Specialpedagogik, där hon också påminner om att januariavtalet är en överenskommelse mellan fyra partier.

Samtidigt försvarar hon till viss del den kritiserade formuleringen:

– För mig är principen om inkludering viktig, men jag ser också att inkluderingstanken ibland drivits på ett vis som inte haft stöd hos forskning, lärare, föräldrar eller elever. Huvudmännen behöver ha en organisation som tillåter flexibla lösningar, exempelvis i fråga om mindre undervisningsgrupper för elever som behöver det.

Men på Fuxernaskolan i Lilla Edets kommun får politikerna mothugg av specialpedagogen Elisabet Tyre­nius.­ Visst kan små grupper behövas i vissa situationer, men det är ingen lösning som ska cementeras, menar hon.

– Jag vet ju inte deras plan men det är så mycket tyckande och lite kunskap, de verkar inte lyssna på forskningen. Det är under all kritik. Inkludering handlar om tillgänglighet och delaktighet.

Att det blir lättare att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupp är hon tveksam till. Resurserna saknas. Den nödvändiga förändringen handlar inte heller om pengar i första hand, utan om synvändor, nya arbetsformer och gemensamma definitioner av begrepp som tillit och respekt, säger hon.

– Alltför många i skolan har sin egen tolkning av uppdraget, det skapar kulturkrockar. Vi behöver ta vara på all kompetens och arbeta för samsyn för alla elevers skull.