Trumpeten är ett fysiskt krävande instrument som fordrar mycket övning, helst varje dag, även för ett proffs. Foto: Oskar Omne<br />
Världsartisten om hur musikskolan formade honom
Den här artikeln publicerades ursprungligen på en tidigare version av Ämnesläraren | Lärare i praktisk-estetiska ämnen
Reportage Goran Kajfeš älskar ”Trazan och Banarne” och önskar att även dagens barn fick ta del av den sortens välproducerade musik. För det är en bristvara, tycker han, och en av orsakerna till det minskade intresset för blås- och orkesterinstrument.
För jazztrumpetaren Goran Kajfeš var det nästan lika självklart att gå till musikskolan som att gå till mataffären när han var barn. Första gången han var där, på en introduktionsdag, låg instrumenten uppradade som på ett smörgåsbord och barnen fick en ganska klar bild av vad det fanns för instrument att välja mellan. Men så är det tyvärr inte alltid i dag, tror Goran Kajfeš och gissar att det är en av orsakerna till det minskade intresset för blåsinstrument, och orkesterinstrument överlag.
– Hela den strukturen och tillgängligheten var väldigt viktig. Det faller sig ju inte naturligt att välja ett instrument som man inte har kommit i kontakt med. Men trummor, bas och gitarr … DET tycker ungdomarna är kul!
Blev lurad att välja trumpet
Själv fick han draghjälp. Både av sin pappa – som är jazzpianist – och av Lasse Åbergs barnprogram ”Trazan och Banarne”. Särskilt fascinerad var han av ett avsnitt där en trombon var utrustad med en boxningshandske. Jättehäftigt! tyckte Goran och beslöt sig för att satsa på just det instrumentet, men när han framförde sitt önskemål till lärarna under introduktionsdagen blev svaret ”nja …”.
– De rekommenderade mig att börja spela trumpet i stället, eftersom jag hade så korta armar, säger han och skrattar litegrann.
– Förmodligen berodde det snarare på att de hade få trumpetare, men numera är jag väldigt glad över att jag blev pålurad trumpeten.
Jag älskade blockflöjtstiden. I dag anser många att den idén är helt vilse i pannkakan men jag tycker att det fanns en bra, lite sådär socialistisk idé, bakom det.
I dag är han mest känd för sina band ”Goran Kajfeš Subtropic Arkestra” och ”Oddjob”, där han experimenterar med olika genrer i samarbete med en rad andra framstående jazzmusiker.
Men liksom många andra tycker Goran Kajfeš att det är svårt att beskriva sig själv som musiker.
– Jag gillar det minimalistiska. Att repetera och tjata in saker. Och att hamna i tillstånd som bara pågår.
Spelar med eliten
Samtidigt gästar han och sätter guldkant på många artisters skivor och turnéer: Kent, Robyn, Weeping willows, Peter LeMarc, Stefan Sundström och Håkan Hellström. Listan kan göras lång.
Goran Kajfeš är övertygad om att estetiska ämnen är lika viktiga för hälsan som idrott. Foto: Oskar Omne
Åter till kulturskolan och hans tankar kring varför just blåsinstrument har blivit bristinstrument. På hans tid var blockflöjt en naturlig del av både musiken i grundskolan och musikskolan. Alla fick tillgång till musik. Blockflöjten kostade i princip ingenting.
– Jag älskade blockflöjtstiden. I dag anser många att den idén är helt vilse i pannkakan men jag tycker att det fanns en bra, lite sådär socialistisk idé, bakom det. Man kanske inte måste börja med just blockflöjt men det var verkligen en inkörsport, säger han.
Sedan berättar han om sin son som har gått på Kulturama i Stockholm och spelat trummor. Lektionerna bestod av en grupp på fyra elever, vilket var otänkbart under Goran Kajfeš tid.
– Det funkar inte riktigt. Inte för alla i alla fall. Dels är man på lite olika nivå och dels vill man kanske olika saker. Och att inte få kontakt med läraren ger inte samma impact. För min del var det väldigt viktigt.
Stärkte hans identitet
Dessutom ska allt gå så snabbt i dag. Synd, tycker Goran Kajfeš.
– Det kanske är tidens tand men det kräver nog ofta lite extra i början om man inte väljer bas, gitarr, trummor eller piano. Och den inställningen gäller nog både barn och föräldrar. Det är roligare att höra sitt barn ta ett ackord på en gitarr eller ett piano än på ett instrument som kräver mer arbete för att få fram en ton.
För hans egen del gick det rätt snabbt, han fick mycket beröm och uppskattning, vilket stärkte hans identitet.
Sedan återkommer han till den musik som betydde mycket för honom när han var liten och som dagens barn knappt får möjligheten att ta del av. De varken hör den eller ser den.
– Senast en bredare publik såg en orkester på tv var väl sista året med stororkester i melodifestivalen. Samma sak med ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, vars musik bestod av både kör och orkester. Vem skulle göra något sånt i dag? säger han.
Belönad med grammis
För omkring sju år sedan började musikerna i Oddjob att fundera över hur man kunde föra vidare den traditionen. Det hela resulterade i den grammisbelönade barnskivan ”Jazzoo”, som har beskrivits som ett album skapat av musiker som tar barnen på allvar.
– Vi ville ge barnen samma sorts musikupplevelse som vi fick när vi var unga, med den höga kvalitet som det var då, säger han och tillägger att Oddjob aldrig har lagt ner så mycket tid på att spela in en skiva som då.
En stor del av ytan i studion upptas av analoga syntar. En av favoriterna är en ”Moog grandmother”. Foto: Oskar Omne
Oddjob fick en hel del bidrag under själva produktionsprocessen. Men när det blev dags för nästa steg, att ge sig ut på turné, tog det stopp. Då hade skivan förvandlats till en historieberättande föreställning med animerade filmer som fond, där djur rörde sig i takt till musiken.
– Visst kostar det lite mer än mycket annat, men det är ändå väldigt märkligt. Många säger att vi ska satsa på barnmusik men det finns ingen upparbetad infrastruktur för att styra upp den typen av konsertverksamhet i Sverige.
Men i Frankrike var intresset enormt. Oddjob kuskade runt till olika konserthus och barnen bussades dit från både småstäder och förorter.
– Plötsligt blev det så tydligt hur musik av det här slaget kan uppmuntra till fantasier hos barn. Men tyvärr är det många som tror att barn inte kan ta till sig den här typen av musik. Fast till och med tvååringarna satt knäpptysta, i en hel timme. De var superfascinerade och de hade inga som helst förutfattade meningar om vad som skulle hända.
LÄS ÄVEN
Lärarförbundet larmar – bristen på blåsare oroar
Tipsen som får musikundervisning i helklass att funka
