Budskapet – när svåra sjukdomen stoppar Inger

Larmrubriker i skol­debatten pekar på ett hårdnande klimat i klassrum och sociala medier. Men när förutsättningarna försämras gör banden mellan lärare och elever desto mer skillnad. Relationsbygget blir viktigare – för elever med svårigheter, men också för lärare som Inger Österlund i Örnsköldsvik. För henne betyder alla de där eleverna ”som ropar på en i affären eller hälsar via en kollega”, många som är vuxna i dag, extra mycket.

– Klart jag tänker mycket på dem nu, säger hon, hemma från jobbet för gott efter att ha drabbats av MS.

– Som en kille i en klass som jag hade i engelska från fyran till nian, jag var inte klassföreståndare men den klassen blev som min. Och han verkade ogilla mig. Men jag stod ju nästan alltid där i dörren och välkomnade eleverna med uppmuntrande ord för att visa att jag såg dem, och även han började tina upp, le och hälsa tillbaka. Han fick en välkomnande väg in i skolan och bekräftade det alltid med en kram.

– Sex år senare fick jag fortfarande en kram varje lektion men nu fick jag sträcka mig för att nå upp till honom. När klassen gick ut nian skrev jag en liten personlig avskedslapp till alla elever och till honom skrev jag att det många gånger var hans kramar som räddade min dag. Flera år senare fick jag höra att den lappen satt kvar på deras kylskåp hemma. Han stannar fortfarande och pratar och hejar glatt på stan.

Fler historier strömmar ur Inger Öster­lund. Om eleven som hade det svårt på svensklektionerna men klev fram och glänste när hon varierade undervisningen med dramateater. Och om eleven som kämpade både med ämnena och med låg status, men fick spela sitt instrument inför hela skolan på en samling – och allt vände.

– Det är så viktigt att elever får möjlighet att visa alla sina sidor, säger Inger Österlund. Och då måste de först och främst känna sig trygga i klassrummet och med mig. Annars blir det även dåligt med lärandet.

Skrev låttext om sin MS

Detta är också temat för en låt som Inger Österlund skrivit och lagt på Spotify till sina elevers ära, äldre som yngre. Tillsammans med sin man började hon bygga upp en liten hemmastudio och spela in låtar under pandemin, varav den senaste heter ”Till mina elever” och fick möta dem i stället för Inger själv när höstterminen började.

– Det började med att jag fick en melodi i födelsedagspresent av min man, ”men du får skriva texten själv”, sa han. Det blev ”Tack för regnet”, om min MS och annat svårt i livet. Men i elevlåten ser jag det från andra hållet: det är mycket som är tufft i skolmiljön, men att tycka om eleverna är lätt. Jag har sett många kämpa så hårt och ville bekräfta det.

I låten sjunger Inger Österlund om vikten av att känna någon innan man dömer, se varje individ: ”Ingen har ditt mönster, ingen har ditt sätt.” Och för sina elever hon en lärare som inte liknade någon annan. Det var till exempel aldrig något snack om att hon skulle berätta direkt för sina elever om diagnosen hon fick under höstterminen 2010.

– Redan sex år tidigare var jag ute på en långpromenad när vänstra benet började släpa, och jag tänkte faktiskt att ”jag måste se ut som om jag är MS-sjuk”, men trodde bara att jag var väldigt otränad. När jag till slut fick diagnosen, efter att i perioder ha drabbats av många olika symptom, var jag faktiskt lättad att det ”bara” var MS – jag hade ju googlat innan, och sett att symptomen också stämde in på ALS och hjärn­tumör.

Så det var i den sinnesstämningen som du berättade för eleverna?

– Nja, snarare att det var väldigt praktiskt orienterat. Jag blev ju delvis sjukskriven, och eleverna hade märkt att jag inte var som vanligt, jag orkade inte gå längre promenader med dem och snubblade och ramlade lätt. Då kändes det viktigt att berätta anledningen. För elever, föräldrar, kollegor och andra. Föräldrar kunde ju se mig vingla på stan och tro att jag var full!

Fördel att använda krycka

– Det var också en anledning till att jag tidigt började använda kryckor. En annan fördel med det är att folk frågar om man gjort sig illa och då får man möjligheten att säga som det är. Men jag kan fortfarande ta ”promenader” med maken och hundarna – med en Segway! Det tyckte mina elever var lite coolt.

Men det har alltså gått 20 år sedan de första symptomen, hur har sjukdomsförloppet framskridit och hur har lärarjobbet påverkats?

– Min MS går inte i skov utan är en progressiv variant. Utmattning är också en del av sjukdomen. Så jag har varit väldigt trött på eftermiddagarna, haft mycket huvudvärk och påverkats kognitivt. Jag som hade haft ett superminne fick nu skriva ner allt jag skulle göra. Ibland kunde jag sitta mer än en timme utan att komma på vad en av mina arbetskamrater heter. Och som språklärare blev det ju en utmaning att inte komma på de enklaste engelska ord, när hjärntröttheten slog till.

Som språklärare blev det en utmaning att inte komma på de ­enklaste engelska ord.

Hur har du tänkt inför att sluta ”i förtid”? Hur tänkte du från början, och har de tankarna förändrats?

– Ganska snabbt insåg jag att det inte gick att arbeta heltid. Jag gick först ner till 75 procent och sedan till 50. Ledningen var väldigt lyhörd och gav mig halvklasser och ett ”eget” klassrum så att eleverna kunde komma till mig. Men trots alla anpassningar känner jag att gränsen är passerad nu, när lediga dagar bara går åt till att sova och hämta kraft. Så jag har nu ansökt om hel sjukersättning.

Inger Österlund växte upp på landsbygden och fick med sig både lärartankarna och musiken hemifrån. Föräldrarna spelade och sjöng mycket, och själv uppträdde hon för publik redan när hon var fyra år, i söndagsskolan. Mamman var förskollärare, och när Inger också blivit lärare sa hon till sin dotter: ”Kom ihåg att det alltid finns någonting att älska hos alla barn.”

– Det har blivit min devis.

När hon själv började skolan fortsatte livet och intressena i samma spår. En favoritlärare skrev sångtexter, revyer och rentav en skolmusikal som Inger Österlund sjöng och skådespelade i på mellanstadiet.

– Under musiklektionerna övade vi sångerna, på svenskan tränade vi in texterna och på bilden målade vi kulisser. Och de elever som inte ville synas arbetade i bakgrunden med annat – alla var med. Det var helt fantastiskt att få en sådan skolgång.

Men det blev tuffare på gymnasiet. Hon blev rädd för att misslyckas, tappade självförtroendet och hoppade av.

Det var nu dags för den krokiga delen av vägen. Hon fick en ungdomspraktikplats, en yrkesintroduktion, på en reklamavdelning och senare på en skola, vilket ledde till det första vuxenjobbet: ett vikariat på reklamavdelningen på Domus. Två år senare fick hon fast tjänst som dekoratör på KappAhl, där hon stannade i tolv år.

– Jag fick problem med axlar och nacke. Kanske var det början på min sjukdom? Försäkringskassan ställde upp med ett års betalning för omskolning, under förutsättning att jag sedan var beredd att betala kommande utbildning själv. Jag gjorde tester som alla visade att jag skulle passa som lärare. Det var också det enda jag kunde tänka mig. Så där började min resa mot läraryrket – men utan gymnasiekompetens, så jag fick börja med komvux och högskoleprov.

Hon stormtrivdes direkt

Inger Österlund trodde att hon ville arbeta med lågstadieålder då ”jag är lite pysslig av mig”, men de första springvikariaten var på högstadiet där hon stormtrivdes direkt och hon blev så småningom 4–9-lärare i svenska och engelska.

– I början hade jag störst lärarfokus på mina ämnen, men efterhand insåg jag att det var ännu viktigare att vara intresserad av barn och ungdomar och jag utvecklade en empatisk auktoritet. Det jag har fått jobba hårdast på genom åren är tydligheten. Man vill gärna att det ska gå undan så man hinner mycket under en lektion, men jag har lärt mig att vissa saker måste få ta tid för att sjunka in.

Hur tycker du att skolan i Sverige mår generellt, nu när du lämnar den?

– Mycket är bra men det är synd att vissa saker har försvunnit, till exempel ”elevens val” som ett utlopp för elevers kreativitet när de inte är så teoretiskt lagda. Praktiska och estetiska ämnen får för lite plats i skolan. De skulle kunna vävas in mer i andra ämnen om inte läroplanen hade varit så maxad.

Vad kan eller måste göras framöver? Vad är viktigast för lärarfacket att ta itu med?

– Jag återkommer hela tiden till samma sak märker jag, nämligen elevernas trygghet. Den är fundamentet för allt lärande. Och då krävs tid för läraren att hinna se och prata med eleverna. Den tiden upplever jag inte finns i dag. Jag har själv de senaste åren haft en human situation tack vare anpassningarna efter min sjukdom, men jag har sett hur många av mina kollegor fått slita hårt.