Vi går som i kvicksand – men nu köttar vi på!

Men vad händer? Det är som att gå i kvicksand. Sköna maj välkommen javisst, allting prunkar, fåglarna kvittrar, blommorna spirar och allt sånt där men jag vandrar framåt i slow motion med stenbumlingar i fickorna och bly i knäna. Hur kan det ens komma sig att maj månad är 62 dagar lång?

Det är tiden på året när betygen ska sättas och förmedlas. De sista lektionerna ska planeras och göras relevanta trots att hela kroppen skriker att det är nog nu för tusan hakar, det finns ingen mer kunskap att förmedla, det är slut på viktigheter, allt har sagts och inget mer finns att säga. Eleverna är i koma, ventilationen tuggar på i ultrarapid, utanför skiner solen lockande och där någonstans förväntas jag av alla människor vara den som ska inspirera till kunskap och kultivering. 

Jag har huvudet i allt som ska göras

Mitt klassrum ligger på våning tre. Benen har lagt av så jag får dra mig upp sista biten med armarna krampaktigt runt räcket. Det är som tuggummi under varje steg och när jag väl är framme känner jag mig klar för dagen. Gullungarna till elever vill gå ut och jobba, de vill titta på film, de vill lyssna istället för att läsa och absolut inte göra någon utvecklande skrivuppgift. De vill gå hem tidigare, de vill gärna börja senare, de utstöter ordet ”varför” med träffsäker regelbundenhet från morgon till eftermiddag. 

Det är som tuggummi under varje steg.

Jag har huvudet i allt som ska göras innan det är försent. Säckar ska knytas ihop, saker ska utvärderas och så den förbannade betygssättningen som slukar upp varenda millimeter av energi som min urkramade trasa till kropp lyckas uppbåda.

Jag drömmer om skolan på nätterna. Det handlar ofta om långa korridorer där jag älgar i full galopp utan att hitta rätt eller om hur jag står i klassrummet men har glömt allt arbetsmaterial eller om hur klassen sitter och väntar på mig men bussen har fått motorstopp och jag hinner inte fram.

På kvällarna när jag ska koppla av sitter ett skal av mig i soffan och ler väluppfostrat medan tankarna dansar vild tango kring hur det ska bli på mentorsdagarna, vilka tider som gäller på skolavslutningen och vilken vårdnadshavare jag ska skriva vad till.

Poff – så är ledigheten plötsligt där

Piffig ska man vara denna tid på året. I fladdrande sommarklänning och med ett saktmodigt leende ska man elegant dansa ut terminen. Innerst inne är man en rugguggla som i sin prillighet glömmer koder till Bankomaten, lägger tandborsten i kylskåpet och missar att dottern ju hade tandläkartid i tisdags.

Klämkäcka utflykter ska anordnas och tusen beslut gör att hjärnan skrumpnar ihop till ett litet russin. Ska eleverna ha med sig matsäck? Vem bokar busskort? När börjar vi, när slutar vi, vad gör vi, VEM ÄR JAG?

Det är så vackert ute. Den skira sommaren vaknar till liv och det är så förbannat vackert att det gör ont. Ledigheten är snubblande nära och samtidigt hundratusenmiljonersmiljarder mil bort. Jag har gjort det här så många gånger förr. Jag vet ju att rätt som det är säger det poff och sedan är allt bara en öppen lång oändlig ledighet.

Nu gäller det att ha tungan rätt i mun, att mobilisera ångorna och kötta framåt. Kom igen nu för höge Farao! Vi klarar det i år också.