Från Mine­craft till Velázquez

Det är inte ofta man spenderar två tredjedelar av en intervju med en konstnär framför en datorskärm. Men en stor del av Kristoffer Zetterstrands arbete utspelar sig just där i hans ateljé, på Södermalm i Stockholm. Steg ett är att sätta motivet med hjälp av ett 3D-modelleringsprogram. Steg två är att förverkliga det på en duk, även om han inte är låst vid det han åstadkommer rent digitalt. Tvärtom.

Kristoffer Zetterstrand använder referenser från alla möjliga håll. Alltifrån datorspel som Counter Strike och Mine­craft till klassiska målningar av Nicolas Poussin och Diego Velázquez. Lägg sedan till färgglada pixelfigurer som nästan ser ut att vara gjorda i pärlplattor, svartvita fotografier eller schablonbilder av dödskallar, soptunnor och ugglor så har du en någorlunda bild av hans motivvärld.

– Man kan säga att jag skapar en teaterscen där föremålen är mina skådespelare. Jag sätter in figurer och föremål där alla har ett lika värde. Det är inget som är finare än något annat, säger Kristoffer Zetterstrand som just nu längtar efter att ställa sig och måla, i den andra änden av ateljén.

– Jag mår inte så bra när det blir för mycket skissande i datorn. Fast jag kan inte bara ställa mig och spontanmåla något, det är inte så jag jobbar. Och när jag inte känner mig nöjd med 3D-skisserna, ja, då dröjer det innan jag kan ställa mig där.

Det är svårt att beskriva Kristoffer Zetterstrands konst utan att lägga för mycket utrymme på att beskriva hur hans process går till rent tekniskt. Och dessutom är den väldigt spännande. Visst överför han sina uppritade 3D-motiv till duken. Men väl framför duken arbetar han vidare och lägger ner stor energi på att hitta rätt färgnyanser, detaljer och på att få skuggor att falla i rätt vinkel.

Allt för att skapa ett så skulpturalt och realistiskt uttryck som möjligt. Med andra ord: Kristoffer Zetterstrand är främst målare. Men också en konstnär vars verk kidsen känner till, som han själv uttrycker det. I alla fall alla de som spelar datorspelet Minecraft. För nio​ ​år sedan gjorde han 24 pixelversioner i miniformat av sina egna verk, som spelarna kan använda när de inreder sina interiörer i spelet.

När Kristoffer Zetterstrand gick ut Konsthögskolan 2001 jobbade han mycket med att skapa landskap hämtade från datorspelet Counter-Strike.

– Jag intresserade mig för illusioner i datorvärldar och koncentrerade mig främst på estetiken i den här typen av spel.​ ​Men senare förändrades processen, lite på grund av en slump.

– När man använder sig av 3D-program på det här viset så börjar man med att skulptera de olika miljöerna. Man kan ställa in vilket väder det ska vara, hur molnen ska se ut och hur ljuset ska falla och vad det ska vara för tid på dagen. Vid ett tillfälle kraschade programmet innan den 3D-bild jag hade byggt upp var färdigbearbetad och då insåg jag att den ofärdiga bilden blev mycket mer spännande. Det blev liksom något slags metafysiskt av det och ledde till att jag började fokusera mer på hur jag kan utnyttja och få användning av programmets begränsningar, säger han och fortsätter:

– För min del är det viktigt att våga släppa in det okända, något som bryter illusionen. Många gånger är det ”misstagen” som gör att det växer fram något intressant. Om man bara skulle förlita sig på sin egen kunskap, skicklighet och färdighet och inte släppa in något slags kaos över huvud taget, ja, då skulle det ju kännas väldigt klaustrofobiskt.

I dag låter han sig ofta inspireras av klassisk konst och använder kända målningar som utgångspunkt i sina verk, exempelvis den holländska 1600-talsmålaren Pieter de Hoochs målningar, omtalade för sina solbelysta stadsmiljöer och trappgränder.

– Jag bygger upp de miljöer som skildras i originalbilden. Ibland plockar jag bort figurerna som befolkar den ursprungliga målningen och lägger till något annat, ibland justerar jag perspektivet så att betraktaren ser motivet ur ett annat perspektiv än det upphovsmannen valde från början.

Kristoffer Zetterstrand visar en skiss under arbete där han har ritat upp grottan och landskapet från ”S:t franciscus i öknen” av Giovanni Bellini.

Han vrider och vänder på den 3D-ritade bilden som skildrar ytor och vrår som inte framkommer i urspungsmålarens verk. Fast den här delen av hans arbete är inte något som syns i hans slutgiltiga verk, betonar han. Men är en viktig del av processen.

– Kompositionen är central för mig. Sedan bygger jag vidare och gör något helt eget av det. Jag vill helt enkelt se vad som händer när man simulerar saker och ting. För min del är det själva upptäckandet som är det viktiga, och så är det ju med allt man lär sig.