Digitalt laboratorium i Halmstad

Projektet som Pernilla Nilsson leder går under namnet Framtidens digitala lärande i skolan, FDLIS, och löper under tre år. Själv är hon professor i naturvetenskapens didaktik med ett stort intresse för digitalisering vid Högskolan i Halmstad.

– Jag har länge arbetat med praktiknära forskning, det vill säga involverat berörda och låtit dem vara med och forma det som ska undersökas i stället för att enbart titta på ett fenomen utifrån. Därför är jag så oerhört glad att så många kommuner valt att hoppa på det här. De har själva formulerat sina problem och forskningsfrågor, vad de vill att vi forskare tittar på och är med och utvecklar den egna verksamheten. Det blir praktiknära och konkret, säger Pernilla Nilsson.

Vi ska inte låta andra aktörer, som exempelvis edtechindustrin, ta över, styra och formulera förskolans och skolans behov.

Totalt är sju kommuner i Halland och nordvästra Skåne inblandade tillsammans med Region Halland och tio forskare från Högskolan i Halmstad. Hela projektet består av 13 olika delprojekt och har nära 8,3 miljoner kronor i potten, förutom finansiering från högskolan och Region Halland satsar varje deltagande kommun en summa som baserar sig på antalet kommuninvånare.

– Det är vitt skilda teman som studeras, från stort till smått. Allt från en kommun som vill att vi utvärderar en viss matte-app till att flera kommuner har gått ihop och vill att vi gör en kunskapsöversikt av aktuell forskning inom fjärrundervisningsområdet och gör en jämförelse mellan olika programvaror, säger Pernilla Nilsson.

Startskottet för projektet gick i januari 2018 och fyra olika fokusområden lyfts: fjärr- och distansundervisning, utveckling av undervisningens kvalitet, utveckling av skolledares ledarskap i den digitala skolan samt bidrag till tillgängliga digitala och analoga lärmiljöer för lärande.

Resultat som redan nu kan nämnas är exempelvis det som hittills kommit fram inom det delprojektet som studerar och utvecklar det digitala ledarskapet.

– Vår forskning visar på betydelsen av skolledares engagemang. Lärare har i dag en tung arbetsbörda och en studie som vi har gjort inom FDLIS indikerar att lärare inte alltid känner sig berörda av kraven på ökad digital kompetens. Det tenderar ofta att bli ett top-down-beslut. Men det är viktigt att låta grupper av lärare i så stor utsträckning som möjligt delta i diskussioner och beslut som rör frågor kring ökad digital kompetens, visar våra studier. Lärare har behov av att känna sig lyssnade på och få möjlighet att ställa frågor. Det kan vara en utmaning för ledningen, säger Pernilla Nilsson.

En mer generell bild som hon och de andra forskarna har sett är olika tendenser inom flera av delprojekten. Som att själva ämnesinnehållet många gånger tappas bort eftersom lärare tenderar att sätta det digitala i förgrunden.

– Digitala verktyg blir därmed ett mål i sig självt i stället för ett medel att nå målet, det vill säga att eleverna ska lära sig ett specifikt ämnesinnehåll, konstaterar Pernilla Nilsson.

Och här kan vi stanna upp. För just denna fråga är lite av denna professors stora stötesten. Pernilla Nilsson är noga med att poängtera att hon ser digitalisering som en del av skolutveckling i stort. Det är en del av samhällsutvecklingen, inget som hon tycker går att vara för eller emot.

– I stället för att prata om ”skolans digitalisering” borde vi prata om skolan i det digitaliserade samhället. Skolan kan inte stå utanför den digitala utveckling som sker inom andra delar av samhället, såsom vård, näringsliv och annan offentlig sektor.

Pernilla Nilsson liknar det vid att vara för eller emot glosor, eller att vara för eller emot att skriva för hand. Sådana ställningstaganden går inte att göra, menar hon.

– Allt beror på situation. Jag önskar att ett förhållningssätt där man ser på digitalisering som ett verktyg bland andra för att skapa bästa möjliga förutsättningar för eleverna, kunde slå igenom på bred front. Inte synen att det är en pålaga ovanpå. Vi måste lämna den polariserade debatten, den leder ingen vart.

Dessutom, menar Pernilla Nilsson, behöver verksamma inom skola och förskola ta en mer aktiv roll i utvecklingen. Ingen kan förutsättningarna och elevernas behov så bra som de, ­poängterar hon. Därför önskar hon att lärare tar en mer aktiv roll i att vara med och påverka utvecklingen.

– Digitaliseringen pågår här och nu och professionen behöver stå mitt i den, inte vid sidan av som passiva mottagare. Vi ska inte låta andra aktörer, som exempelvis edtechindustrin, ta över, styra och formulera förskola och skolas behov. Det är nu vi kan vara med och påverka!

Själv hamnade Pernilla Nilsson inom digitaliseringsområdet lite av en slump. Hon är i grunden ämneslärare i NO och matematik för årskurs 4–9, men under de dryga fem år som hon hann arbeta som lärare innan hon slukades av forskningen var hon knuten till komvux. 2008 presenterade hon sin avhandling Learning to teach and teaching to learn som undersöker hur lärarstudenter utvecklar ämnesdidaktiska kunskaper.

Hon har varit Högskolan i Halmstad trogen i 20 år och är numera professor och blev i somras, efter fem år som vicerektor, utsedd till prorektor med ansvar för grundutbildning och kvalitet. Dessutom har hon diverse nationella expertuppdrag, hon ledde bland annat delar av arbetet med att ta fram den handlingsplan som ska implementera regeringens Nationella strategi för digitalisering av skolväsendet.

Hon sitter också i Skolforskningsnämnden, Kungliga vetenskapsakademiens kommitté för skolfrågor, Lärarförbundets vetenskapliga råd och så driver hon förstås FDLIS-projektet, samt är involverad i två av de tretton delstudierna. Dessutom undervisar hon lärarstudenter då och då.

– Visst är det en väldig fart, men hemma har jag mina hästar som gör att jag helt kopplar bort. Det ena har dessutom lett till det andra. Jag får nog erkänna att jag egentligen inte är särskilt intresserad av just digitalisering, åtminstone inte rent tekniskt. Jag halkade in på det genom mitt intresse för undervisning och lärande och eftersom jag brinner för att förstå skolutveckling och, som jag har hunnit säga några gånger nu, helt enkelt ser digitaliseringen som en del av den.

För några år sedan såg hon dessutom till att få igenom upprättandet av Digitalt laborativt centrum (DLC) på sin arbetsplats. Det invigdes i november 2016 och är unikt i sitt slag, säger Pernilla Nilsson.

– Tanken är att det ska fungera som ett slags laborations- och inspirationsmiljö för såväl studenter, lärare och elever som för forskare. Vi vill visa vad som är möjligt och att det också går att skapa digital likvärdighet utan att det ska behöva kosta multum. Titta exempelvis på de här VR-glasögonen i kartong från en vanlig teknikkedja, de kostar under hundralappen och fungerar med en vanlig mobiltelefon.

En ljushall på högskolan fungerar som nav för DLC, här finns möjlighet att hålla föreläsningar med en stor bildskärm. Runt omkring ligger rum med olika teman. Här kan förskollärare komma och prova olika digitala metoder i skapande i en särskild ateljé, medan ämneslärare i matematik och naturvetenskap kan kliva rakt in i ett klassrum som är utrustat med diverse inspirationsmaterial.

– Det är troligen Sveriges mest digitala NO-klassrum, det är jag och en kollega som har byggt upp det. Digitaliseringen ger oerhörda möjligheter att göra det abstrakta konkret och naturvetenskap är ofta just abstrakt.

Hon visar ett litet mätinstrument som genom att visa en kurva slår hål på en gammal myt, den om varför ett stearinljus slocknar när man sätter en burk eller liknande över det.

– Vi lär ofta eleverna att det handlar om att syret tar slut. Men på den här kurvan ser man tydligt att det inte är den primära orsaken. I stället är det koldioxidhalten som kraftigt går upp och det leder till att ljuset släcks.

Pernilla Nilsson måste hasta vidare. P4 Halland väntar för en intervju om söktrycket på ämneslärarutbildningen och hur Högskolan i Halmstad arbetar för att rekrytera framtidens lärare i naturvetenskap och teknik. Hon är inte rädd för att sticka ut hakan och går i täten i många debatter. För hon vill att nyfikenhet och experimentlust inför digitalisering ska råda i stället för rädsla. Det är enda sättet att nå målet om digital likvärdighet, menar hon.

– Det finns så många förutfattade meningar kring digitalisering som jag vill slå hål på, så mycket som blir svart eller vitt. Ta bara debatten om mobilförbud i skolan. Jag ser det som helt befängt. Mobiler kan fungera som fantastiska verktyg i lärandet, fokus borde i stället ligga på hur vi kan använda oss av dem. Därför måste debatten och forskningen förflyttas från om till just detta hur.