När engagemanget byter skepnad
För att folkbildningen ska vara en mobiliserande kraft även i framtiden krävs fler kontaktytor och större mångfald, enligt Thor Rutgersson. Foto: Getty images och Magnus Liam Karlsson.
Samhälle Engagemanget i samhället har inte försvunnit – det har bytt form. Men hur mobiliserar man ett mer rörligt engagemang i ett samhälle präglat av större mångfald? Det är något som Thor Rutgersson resonerar kring.
Ett engagemang för att stärka och bygga tillsammans. Så definierar författaren Thor Rutgersson mobilisering, där engagemang står för saker vi gör för att vi bryr oss om någonting större än oss själva. Just det här resonerar han om i Föreningen för folkbildningsforsknings senaste antologi ”Folkbildning som en mobiliserande kraft”, där han ställer sig frågan: Är folkbildningen en kraft som kan mobilisera människors engagemang? Svaret är mångbottnat.
– Skillnaden från dåtidens mobilisering och i dag är att engagemanget nu är mer flytande och grupperna som behöver folkbildningen inte alltid är organiserade i egna föreningar eller rörelser. Folkbildningen måste i större utsträckning komma till dem, säger Thor Rutgersson.
Det är lätt att ställa sig bredvid och säga att det som människor gör nu är mindre värt.
Thor Rutgersson betonar att den mobiliseringen som studieförbund och folkhögskolor kan erbjuda behöver inkludera fler delar i samhället, och att engagemanget har ändrat form.
– Det har blivit mer sporadiskt eller tillfälligt. Man arrangerar manifestationer eller engagerar sig en kortare tid och sedan byter man engagemang, säger han och fortsätter:
– Då är frågan om folkbildningen möter de här nya formerna av engagemang? För det är lätt att ställa sig bredvid och säga att det som människor gör nu är mindre värt. En mer pragmatisk syn skulle vara att ställa sig frågan hur man kan erbjuda folkbildningens resurser för den nya typen av engagemang.
Större representation
Thor Rutgersson konstaterar att mobilisering fortfarande är tätt sammankopplad med folkrörelserna i Sverige.
– Men folkbildningen styrs av samma typ av personer i olika styrelser och chefspositioner. Det är en del av vår demokrati, men det betyder också att andra riskerar att stå utanför, säger han och syftar på bland annat på människor med utländsk bakgrund.
– Jag tror att man måste skapa en större representation bland personal och alla som ska representera folkbildningen utåt. Det är så folkbildningen kan få kontakt med alla som rör sig i andra och ibland nya miljöer.
Ett konkret exempel på en tillfällig men kraftfull mobilisering, som också förenade människor, var under flyktingvågen 2015. Då var han själv chef för en ABF-avdelning i Dalarna. Folkhögskolor, politiska partier och olika föreningar hörde av sig. Man ordnade besök på flyktingboenden, skapade aktiviteter och hjälpte till med busskort innan det fanns centrala lösningar.
– Här förenades det nya och det mer traditionella engagemanget.
Så vilken roll kan folkhögskolorna spela i att samla och mobilisera människor i dag?
– Vi har ju fortfarande RIO, rörelsedrivna folkhögskolor, så det är självklart att det fortfarande finns folkhögskolor som jobbar mer traditionellt, säger han och tillägger att folkhögskolan fortfarande ger människor kunskap, men att det i dag kanske handlar mer om individen-s utveckling än om mobilisering.
– Här bör man fundera på om det finns andra saker man skulle kunna göra för att hjälpa till och mobilisera människor som ligger utanför 100 år gamla huvudmän och de traditionella sfärerna. Det är ju det som är knäckfrågan. Om folkhögskolan ska bli en självklar del i att mobilisera nytt engagemang, på samma sätt som i folkrörelsernas begynnelse, måste man etablera fler kontaktytor med nya delar av civil- och lokalsamhället runtomkring.
Nyckeln är att veta var folkbildningens resurser skulle kunna stärka och hjälpa.
Men för att folkhögskolan ska nå ut och fånga upp alla olika typer av individer i samhället krävs en större mångfald även hos personalen på folkhögskolor.
– Nyckeln är att veta var folkbildningens resurser skulle kunna stärka och hjälpa.
Sedan nämner han ett klassiskt exempel – en musikkurs på en folkhögskola, med inträdesprov.
– Då baseras värderingen på de som bedömer. Om då skolan alltid präglades av en västerländsk kulturtradition så är det svårt för lärarna att värdera om det kommer en sökande från en annan kulturtradition: Hur ska de kunna bedöma den personens insatser om man inte har den kunskapen?
Men om en folkhögskola har en intern mångfald, förklarar han, där man tillsammans har koll på många miljöer – då blir det lättare att rekrytera större mångfald både i personalstyrka och deltagare, och att nå ut organiskt till fler i samhället.
– Då blir det även en prioriterad fråga på ett annat sätt. Det blir mer konstlat om man söker de miljöerna utan förankring.
Värna om det man har
Majoriteten vill förstås ha en större mångfald hos sina deltagare, men ser hinder.
– På särskilda kurser med högt söktryck finns ofta fördefinierade förväntningar. Då kan skolan kanske bli orolig för att potentiella sökande blir mindre intresserade, om man börjar göra på nya sätt och bredda innehållet i kurserna. Många skolor vill nog värna om det man har för att inte riskera att förlora deltagarveckor.
Just hur man ska kunna öka mångfalden i styrande organ och personalstyrka, och på ett rimligt och organiskt sätt, ser han som den största utmaningen för folkhögskolan just nu.
– Men det är också en möjlighet. Vi ska förvalta traditionerna och kontaktytorna men vi behöver tillföra nytt. Hur gör vi det på bästa sätt? Det kanske är något som varje skola måste svara på utifrån sin egen verklighet och kontext.
Thor Rutgersson hoppas, nu när folkbildningen filar på en ny statsbidragsfördelningsmodell även för folkhögskolorna, att det leder till en diskussion om att hitta olika typer av mål där en skola kan testa nya saker utan att riskera alltför mycket i en redan ansträngd ekonomisk situation.
– Det tror jag är nödvändigt just för att kunna vara en mobiliserande kraft för fler.
LÄS MER:
