Lugnet som får alla att våga tala i klassrummet

Varför blir vi så nervösa när vi ska tala inför en publik? Det är Cecilia Peñas inledande fråga under en lektion om muntlig presentation. Eleverna ska få öva på sina fram­föranden, nöta och nöta, allt för att förebygga eventuella missar och kanske till och med panikkänslor.

Hon drar i gång dagens arbetsområde med att resonera kring sin inledande fråga.

– Det är faktiskt få som inte är nervösa innan de ska prata inför en grupp. Jag känner ofta så. Alla gör det och den känslan har sina rötter i en tid för väldigt länge sedan, när vi bodde på savannen …

Eleverna är tysta, Cecilia Peña har all deras uppmärksamhet.

– Vi människor gillar inte att vara ensamma och utanför gruppen. På den tiden kunde det innebära svält eller döden. Så att stå här framme kan kännas som en fara för oss. Kroppen sätter i gång ett ”fight or flight”-system. Hjärtat börjar bulta, andningen ökar, vi rodnar och svettas. I värsta fall känner vi oss illamående, snurriga och darriga.

Sedan frågar hon hur eleverna tänker kring det här. Vad som, rent konkret, kan orsaka den här fruktansvärda nervositeten när man står inför en publik?

– Kanske att man är rädd för att göra fel? säger en elev.

– Att man ska blanda ihop saker? säger en annan.

– Exakt, svarar Cecilia Peña, hoppar upp på en stol och demonstrerar ett av många trick som kan förebygga nervositet – en stabil kroppshållning:

– Lite brett isär med benen, mjuk i knäna, ner med axlarna och sträck lite på ryggen. Slutligen, ta ett djupt andetag. Och börja…

På varje bänk ligger en post it-lapp där eleverna får i uppdrag att skriva ner vad de upplever att de behöver bli bättre på. Kanske behöver man, exempelvis, lära sig så mycket som möjligt utantill, eller ha ett mer varierat språk, vara avslappnad eller jobba med ögonkontakt.

”Inledningen är väldigt viktig”

Under tidigare lektioner har de arbetat med temat minoritetsspråk och fått varsitt ämne att jobba med. Sedan har de komprimerat sin research till manuskort och i dag ska de enbart koncentrera sig på presentationens inledning, och övergången till huvuddelen.

– Inledningen är väldigt viktig. Om du kan den utantill, eller nästan utantill, så får du en bra start. Då rullar det på bättre, kroppen lugnar ner sig och du kan koncentrera dig på innehållet. Dessutom är starten väldigt viktig för att skapa ett intresse hos publiken, säger hon till eleverna.

Innan de har kommit in i klassrummet berättar Cecilia Peña att syftet med dagens lektion är att bli så säker på framförandet att innehållet får vara i fokus.

– Det upplever jag att eleverna behöver träna mycket på. De är så nervösa och fokuserade på själva framförandet så att innehållet ofta blir sekundärt. Det är det man berättar och säger som är det viktigaste, och sedan ska framförandet förstärka det.

”Position, andas djupt, varsågoda, kör”

Åter i klassrummet höjs nu volymen och bänkar skjuts omkring hit och dit. Eleverna ställer sig mitt emot varandra och förbereder sig för att jobba i par, i korta sessioner.

– Presentera inledningen, byt, och sedan kör vi tills jag säger stopp. Kom ihåg: Position, andas djupt, varsågoda, kör! ropar Cecilia Peña.

Hildur Åkerström har skrivit på sin post it-lapp att hon behöver slappna av innan hon börjar tala. Hon har även strukit under orden ”inte stressa”. Stella Lilliehöök planerar att träna hemma inför familjen.

– De kan ge feedback utan att det känns taskigt. Men jag känner mig ändå rätt bekväm.

Hon ska berätta om den jiddischspråkiga Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer och inleder med att citera ett stycke ur en av hans böcker – en väldigt effektfull start om en person som älskade sagor och att skriva. Några andra teman som eleverna ska prata om är samisk slöjd, de finska krigsbarnen och rasforskaren Herman Lundborg.

De enda som uttryckligen säger att de kommande tre till fyra minuter långa presentationerna skapar nervositet är Vanessa Andreasson och Wilma Borg.

– Det är SÅ läskigt! Men det löser sig. Det värsta är ju om man kommer av sig, säger de.

Låtsas att de kommer av sig

Efter första övningsomgången frågar Cecilia Peña hur det gick. En elev konstaterar att hon behöver arbeta mer med sitt kroppsspråk.

– Ja, säger Cecilia Peña. Jag såg att Emma verkligen betonade vissa saker genom att använda sitt ansikte, miner och gester. Det kan engagera publiken. Det testar vi! Varsågoda.

I lektionens sista övning får eleverna i uppgift att låtsas att de kommer av sig, och försöka rädda den situationen – en övning som väcker skratt runtom i klassrummet.

Många lärare är kritiska till muntliga presentationer: Varför ska elever, i livets mest känsliga period, utsättas för det här? Samtidigt betonas muntlig kompetens i läroplanen, liksom i nationella proven.

Cecilia Peña funderar en stund när hon får frågan om vad hon tycker.

– Muntlighet är ju viktigt, över huvud taget. Jag gör strukturerade muntliga saker varje lektion. Exempelvis strukturerade samtal i par eller smågrupper.

För en tid sedan pratade hon med en gymnasielärare som berättade att de i princip bara ”slänger upp” eleverna längst fram i klassrummet.

– Då är det ju jättedåligt om de aldrig har fått träna på det på högstadiet.

Om man bortser från kraven i kursplanerna, är det rimligt att skolan har så starkt fokus på muntlig framställning med tanke på att det kan framkalla så starka ångestkänslor?

– Jag vet faktiskt inte om man har så starkt fokus på det i grundskolan. Jag tror att det muntliga ofta hamnar i skymundan. I stället fokuserar man mycket på att läsa och skriva. Förmodligen mycket på grund av att vi har sett att elevernas läs- och skrivförmåga dippar.

Handlar om att bygga upp en grundtrygghet

Cecilia Peña anser inte att lärare ska bedöma en elevs ämneskunskaper genom muntlig framställan i de fall eleven visar sig vara mer eller mindre blockerad av talängslan.

– En elev måste ju få en schysst chans att visa sina kunskaper. Då kanske samtal i mindre grupp eller ett skriftligt prov är bättre för just den eleven. Eller att eleven får filma sig själv.

Till syvende och sist handlar det hela om att bygga upp en grundtrygghet, tror hon.

– Det gör man bäst genom att börja i det lilla och sedan öka på, steg för steg och det måste göras hela tiden.

Men presentationer är inte alltid lätta att jobba med, konstaterar hon.

– Kanske finns det elever som skrattar och kommenterar, vilket kräver att man arbetar med elevernas beteenden gentemot varandra.

”Jätteviktigt att eleverna får ett avslut”

En annan del i Cecilia Peñas strategi är att fråga varje elev hur många de vill tala inför när de ska hålla sin presentation: ”Vad känns som en bra utmaning för dig?”

– En del väljer fem personer, andra tio eller tjugo. Nästa gång kanske vi ökar på för att skapa ytterligare en utmaning.

Vad gör man som lärare när en elev drabbas av panikkänslor?

– Det är en jättesvår avvägning. Någon gång har jag gått fram till tavlan, ställt mig bredvid och påmint hen om att ta några djupa andetag. Men det kan vara svårt att ladda om. Ibland kanske man bara säger att vi släpper det här i dag. Att det inte är någon fara och att vi gör ett nytt försök nästa vecka, inför färre personer.

– Det är ju inte heller så lätt, förstås, men samtidigt är det jätteviktigt att eleverna känner att de får ett avslut. Det är det alltid. De ska inte behöva gå och känna ”fan, vad dåligt det här gick, jag vill aldrig göra det här igen!”

LÄS ÄVEN

Så hjälper han elever med talängslan

Många elever är ängsliga för att prata på engelskan

Sandström: Det konstanta babblandet är norm i skolan

Nya studenter dåligt förberedda för engelsk kurslitteratur