Lärarna: Därför är mentorskapet ett omöjligt uppdrag

En av de mest obehagliga situationer som Ola Alvvinter har upplevt som mentor var när en av hans elever berättade att en förälder hade hotat att slå honom. Och som lagen kräver gjorde Ola Alvvinter en orosanmälan till socialtjänsten.

– Det var verkligen ingen rolig känsla. Därefter sökte föräldern upp mig på skolan och var fullkomligt vansinnig. Hur hanterar man en sådan situation? Det är ju en blandning mellan en risk att trampa i klaveret och en risk att personligen bli utsatt trots att man faktiskt bara lever upp till sin skyldighet, säger Ola Alvvinter, som arbetar på låg- och mellanstadiet.

Han känner sig uppgiven. Mentors­arbetet på hans skola i Vara kommun har alltmer kommit att handla om att hjälpa eleverna att klara av livet, inte om att bidra med kunskap.

– Det är inte sällan det kommer fram en mentorselev som man ser är i behov av att prata och man tvingas välja – tar jag mig tiden att prata en längre stund med eleven blir mina andra uppgifter lidande, säger han och tillägger att han har höga krav på sig själv och inte vill lämna jobbet med känslan att han har misslyckats.

– Jag skulle vilja ha mer tid för mina mentorselever, med var och en. I nuläget har jag bara 30 minuter i veckan för alla mina 17 mentorselever.

Hårt tryck på kuratorn

Ola Alvvinter vill inte kritisera sin rektor, hon gör vad hon kan, anser han.

– Men dessvärre är det väldigt många som är i behov av att tala med vår kurator, så ibland tror jag att det blir en kamp mot klockan för henne. Vi har en stor grupp elever som mår jättedåligt. Det är så mycket elände bland barn och unga i dag som hamnar i knät på oss lärare.

Ola Alvvinter är långt ifrån ensam om att hamna i de här situationerna. I vår enkät uppger tre av fyra lärare att elevernas mående sväljer mest mentorstid. Enligt de lärare Ämnesläraren har pratat med är en av de främsta orsakerna till det att mentorsuppdraget inte är tydligt avgränsat samt oklarheter kring skolans fostransuppdrag. ”Skolan ska präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet”, står det i läroplanen. Där slås det även fast att skolan ska vara ”ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling”.

För många lärare innebär det att vara psykolog, förälder, polis och en person som har ansvar för elevers välbefinnande och framgång, berättar högstadieläraren Lars, som vill vara anonym. På hans skola försöker lärarna – åtminstone de mer erfarna som vågar säga ifrån – lämna över svåra fall till socialpedagogen direkt, men det är inte alltid möjligt. Därför går en stor del av hans mentorstid åt till terapeutiska samtal.

Orimligt svåra samtal

– Det kan handla om allt ifrån psykiska problem, könsdysfori och religiösa frågor till konflikter mellan olika grupper och kulturer, säger han och tillägger att det är både svårt och orimligt att lärare ska vara samtalsledare för så stora och komplicerade frågor.

– Vi förväntas lösa väldigt många problem och det är så sjukt bakvänt att man tror att alla som är bra lärare också är bra i ett pseudo-uppdrag som mentor. Dessutom handlar mycket om sådant som pågår utanför skolan och som därför blir svårt att hantera och orientera sig i.

Högstadieläraren Annika, som egentligen heter något annat, är genuint orolig för sina elever.

– Vi har elever som har allt ifrån grov ångest, stor frånvaro och sociala problem till elever som är på väg in i kriminella miljöer. Vi klarar inte av att stötta alla våra elever som är i behov av hjälp, vilket leder till en emotionell stress som går ut över både mentorskapet och min undervisning, säger hon.