Debatt: Hög tid att ersätta ”de” och ”dem” med ”dom”

DENNA ARTIKEL PUBLICERADES URSPRUNGLIGEN I EXPRESSEN

För nästan exakt 40 år sedan publicerades Jan Guillous ungdomsroman ”Ondskan”. Vad gäller såväl handling som teman låter Guillou där sitt alter ego Erik åstadkomma en brutal uppgörelse med förtryckande strukturer i sin livsmiljö. Den vakna läsaren noterar på samma gång att språket i romanen präglas av en experimentell, delvis anarkistisk hållning gentemot den rådande språkliga etiketten. Inte minst de/dem och dom växlas inkonsekvent i texten. Så här fyra decennier senare finns det goda skäl att ta steget fullt ut och släppa experimenterandet. Dom bör således avstigmatiseras och i stället få släppas in i finrummet och användas i skrift på ett ännu mer omfattande och konsekvent sätt än fallet är i ”Ondskan”. 

Författaren Sara Lövestam tar temperaturen på vår tid helt rätt när hon i sin språkkolumn i Svenska Dagbladet skriver följande: ”Många har tappat distinktionen mellan de och dem så till den grad att den för dem upplösts i intet. Den finns inte för dem, och vi andra sitter kvar med en distinktion som blir alltmer omodern. Det är lite som att ha en cd-hylla: praktisk och funktionsduglig på alla vis, men alla andra har gått vidare.”

Vilsenheten är utbredd

2016 skrev Patrik Hadenius, författare, tidigare chefredaktör för Språktidningen och numera förlagschef, i en kommentar till en debattartikel på ämnet att dom fortfarande hos många uppfattas som att ”ha vita tubsockor i sandalerna”. Det var en rolig och träffande bild. Fast vad han noterade med detta var att det finns en mindre hedrande aspekt av poserande i avvisandet av det nya och mindre avancerade.

Apologeter åt det klara och tydliga språket brukar ta i ifrån tårna när de ska fördöma vad de betraktar som ett språkligt förfall. Och jag förstår dem. Fast är man språklärare eller lite allmänt språkpolisiärt lagd noterar man – i enlighet med Lövestams nyktra påpekande ovan – att vilsenheten på många håll är utbredd. Det speciella med just denna språkliga egenhet är dessutom att ett felaktigt de, dem eller det lyser upp i texten och verkar särskilt stigmatiserande.

Vi måste ha klart för oss vad vi talar om. Det är nämligen så mycket mer komplext rent språkligt än enbart en stavningsreform. När jag började som svensklärare på gymnasiet 2001 gick det att i grammatikundervisningen hänvisa till analogiska knep som ”testa med vi/oss”. Den engelska distinktionen mellan they/them kunde också vara till viss hjälp. Den tiden har med råge passerat nu (ungefär som om man skulle fortsätta använda gamla landkartor med Jugoslavien och Sovjetunionen utsatta). Nu fordras att kunna hantera ett flertal olika grammatiska analyser på en och samma gång när man skriver för att det ska bli rätt.

LÄS ÄVEN: Därför är det viktigt att lära sig skilja på de och dem

Det handlar om kasus, ja, men det handlar även om ord tillhörandes olika ordklasser men med sammanfallande bokstavs- och ljudbilder (så kallade homonymer). Numera är det exempelvis vanligt att se ”de lilla huset” och ”de är komiskt” i skrift. Såväl de som det är personliga pronomen men även artiklar. De låter dock exakt lika, och det är detta som rör till det för många. För tydlighetens skull handlar det alltså inte ”enbart” om fel- eller överanvändning av dem (”dem trötta ledamöterna” eller som i Sara Lövestams exempel i texten ovan: ”nu känns dem alldeles för långt borta”). 

Här är botemedlet

Jag har nu försökt ställa en diagnos. Det är inget fel på språket i sig (på samma sätt som det inte heller var något fel med verbens gamla pluralböjningar). Subjekt- och objektformerna (gamla nominativ-, ackusativ- och dativformerna) är betydelsebärande i vårt språk, men vi är ändå inte beroende av dem precis här. 

Hur lyder i så fall botemedlet? 

Det är väldigt enkelt. I praktiken kommer det att se ut så här. Vi kommer att skriva dom när vi hör /dom/. Och när vi hör /de/ skriver vi det (som i exempelvis ”det blå huset” och ”det är roligt”). Varför? Därför att bokstavsbilden ”de” med en sådan reform som sagt inte längre finns i skrift. Anledningen till att vi vill ha kvar det (fastän t:et är stumt) är att det är ett personligt pronomen liksom den.

Men är det verkligen så enkelt? Ja, det är det. Alla använder vi dom hela tiden när vi pratar och vi hör i själva verket aldrig de och dem längre. Inte över huvud taget. I ett poddavsnitt från 30 augusti 2021 samtalar språkvetaren Lena Lind Palicki med Språktidningens chefredaktör Anders Svensson om en möjlig dom-reform. Hon berättar att 1980 – det vill säga när Guillou satt och filade på ”Ondskan” – var det fortfarande kutym på Sveriges Radio att säga de och dem i sina nyhetssändningar. De var dock också de sista som gjorde det. SVT:s Rapport gjorde det inte (Youtube är härvidlag människans bästa vän!).

Åker med av bara farten

Spola då fram trettio år till 2011. Vi befinner oss i bildningens högborg, vid det mest prestigefyllda evenemanget vi har i Sverige: Nobelhögtiden. I denna församling vägs orden på guldvåg, inte minst i år då Tomas Tranströmer mottar Nobelpriset i litteratur för sin diktkonst. Hyllningstalare är professor emeritus Kjell Espmark, författare och ledamot i Svenska Akademien. Den som lyssnar noga konstaterar då att mitt bland alla de vackra orden och pregnanta uttrycken använder sig Espmark genomgående av dom i sitt tal – inte i sitt skrivna manuskript utan i det han faktiskt talar ut. Och just detta är intressant. För inte upplever man att något av glansen – i termer av tydlighet eller vältalighet – förloras i och med detta val av enhetsform för personligt pronomen och artikel. Nej, tvärtom. Det åker med av bara farten. När då ändå rådande skriftspråksnormen alltjämt dikterar att det inte får användas i ”finare” skrivna texter ifall man vill bli tagen på allvar (som i texter likt den här) bör en undran infinna sig: Är detta verkligen rimligt? Jag tycker inte det. 

På 1940-talet slutade bland annat TT och DN med verbens pluralböjningar i sina texter och använde i stället singularböjningarna som enhetsformer. Som jag ser det är frågan nu vilket av de större mediahusen som kommer att bli först med att stå på rätt sida om historien och även anamma enhetsformen dom?

Ur en framtidens språkkrönika: ”Chefredaktören sade åt dom att det nu fick vara nog med dom gamla etiketterna och ålderstigna inredningsdetaljerna i språket. Och som han så vältaligt basunerade ut det i veckobrevet: ”Det var snyggt med cd-hyllor men nu har vi gått vidare. Skriv dom, för tusan!”.

Henrik Birkebo, svensk- och engelsklärare på Magnus Åbergsgymnasiet, Kunskapsförbundet Väst, Trollhättan

LÄS ÄVEN

Därför är det viktigt att lära sig skilja på de och dem